Ibland sveper ett obeskrivligt köpbegär över mig. Jag vill bara spendera, köpa lyckan för en stund. Handla. Konsumera. Jag vet hur jävla äckligt det låter och det är det också. Jag vet att det inte är sunt, men jag brukar tänka att det i alla fall är bättre än att skjuta heroin eller någon annan otrevlig ovana. I jämförelse med det är det rätt oskyldigt att någon gång ibland okynnesshoppa ett retrotyg på Tradera.

Både igår och idag har jag haft något litet sugande i mig, ett ostillat begär. Jag har dammsugit Internet i jakt på en liten fix. Utan resultat. Jag kan inte komma på något jag behöver eller som jag inte skulle kunna klara mig utan. Jag är mättad. Nöjd. Måste säga att detta känns väldigt obehagligt. Vem är jag?

20120530-125542.jpg

Tiden har upphört att existera, jag kan inte hitta den någonstans. Just nu fokuserar jag mest på att vara kär och bona i det nya hemmet. I all tidlöshet börjar ett hem att växa fram och det kommer förhoppningsvis att spraka av färg. Pippigult och turkost. Jag vill dricka dem, kleta in mig själv och rulla i färgen. Igår fick en gammal byrå och några pinnstolar ny färg. Just nu känns det som om jag vill måla om allt, i alla regnbågens färger. Herregud vad roligt det är att pyssla på, speciellt när man gör det tillsammans med någon man är kär i. Glädje.

 

 

20120524-160624.jpg

Så skönt att kunna andas. Så skönt att ha blivit av med heroinsläden. Så skönt att ha ett hem igen. Så skönt att stanna upp under en krona av musöron om morgonen. Så skönt.

En av världens vackraste låtar, jag skulle kunna lyssna hela dagen på stroferna och melodin. Jag tror inte på att tillhöra någon, det ordet är laddat med så mycket negativt. Däremot tror jag på att höra hemma hos någon. Du hör hemma hos mig. Jag hör hemma hos dig.

Romantik är ofta gestaltat på det där sättet att man sitter och sekundärskäms i soffan. Här finns hopp om något som kanske bara gestaltar kärleken rätt upp och ner.

Jag är ett skogsbarn. Någon gång ibland måste jag åka och lägga mig på ett kalhygge. Jag måste ligga där med huvudet mot en stubbe och bara stirra. Lyssna på hackspetten och inse att i det stora hela är jag lika liten som ett lingon. Jag behöver det. Jag behöver det så förbannat mycket.

Idag efter jobbet bär det av till skogs. Till tystnaden och allt det öronbedövande. Nu är det tid för att bara existera. Allt detta tillsammans med finaste vännerna och vindunkarna. (läs plural). Det ska bli så fint. Jag ska dricka så ofantligt mycket vin.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.