Gjorde nyss ett personlighetstest. Brukar hata sådana VeckoRevytest. Men det här gillade jag, det här är på riktigt
Speciellt reslutatet.

Like the other Idealists, Champions are rather rare, say two or three percent of the population, but even more than the others they consider intense emotional experiences as being vital to a full life. Champions have a wide range and variety of emotions, and a great passion for novelty. They see life as an exciting drama, pregnant with possibilities for both good and evil, and they want to experience all the meaningful events and fascinating people in the world. The most outgoing of the Idealists, Champions often can’t wait to tell others of their extraordinary experiences. Champions can be tireless in talking with others, like fountains that bubble and splash, spilling over their own words to get it all out. And usually this is not simple storytelling; Champions often speak (or write) in the hope of revealing some truth about human experience, or of motivating others with their powerful convictions. Their strong drive to speak out on issues and events, along with their boundless enthusiasm and natural talent with language, makes them the most vivacious and inspiring of all the types.

Fiercely individualistic, Champions strive toward a kind of personal authenticity, and this intention always to be themselves is usually quite attractive to others. At the same time, Champions have outstanding intuitive powers and can tell what is going on inside of others, reading hidden emotions and giving special significance to words or actions. In fact, Champions are constantly scanning the social environment, and no intriguing character or silent motive is likely to escape their attention. Far more than the other Idealists, Champions are keen and probing observers of the people around them, and are capable of intense concentration on another individual. Their attention is rarely passive or casual. On the contrary, Champions tend to be extra sensitive and alert, always ready for emergencies, always on the lookout for what’s possible.

Champions are good with people and usually have a wide range of personal relationships. They are warm and full of energy with their friends. They are likable and at ease with colleagues, and handle their employees or students with great skill. They are good in public and on the telephone, and are so spontaneous and dramatic that others love to be in their company. Champions are positive, exuberant people, and often their confidence in the goodness of life and of human nature makes good things happen.

Joan Baez, Phil Donahue, Paul Robeson, Bill Moyer, Elizibeth Cady Stanton, Joeseph Campbell, Edith Wharton, Sargent Shriver, Charles Dickens, and Upton Sinclair are examples of Idealist Champions.

xxx
- vilket mörker att leva på 1800talet
xx2
- fyfan så hemskt
xx2
- snacka om odör, tvätta underlivet 2-3 ggr året
xxx
- svamp, vad är de
xxx
- pungsvett över nejderna
xx2
- då snackar vi geggveck
xxx
- man kan ju förstå att oralsex inte var lika vanligt då iaf
xx2
- fyfan vilket mörker att greja med en sådan bat
xxx
- haha, geggbat
xxx
- får skrapa fram den
xx2
som en arkitekt, med pensel och spatel

Glassbar med rasistiska budskap? Jag är ingen expert. Men det var en söt kines iaf.

Min kompis har en mjukissköldpadda som också heter Kinesen. Någon trendsväng man missat? Är Kines det nya Malin?

Satt just och kollade igenom min dator. Hittade ett workdokument med namnet bloggidéer. Öppnade det och hittade dessa rader.

– Finns det inte trådlöst här?
- Här, vad tror du, det bor bara cp:n i det här huset.

Jag har ingen aning om vart detta kommer ifrån, men jag kan höra mig själv föra konversationen.

Idag var vi till Boden. Boden är enda samhället i världen där det går en polis per invånare. Varje gång jag har varit där har jag blivit stoppad av polisen. En gång hände det tre gånger på samma vecka och av samma polis, då frågade jag om han stalkade mig. Han förklarade att så var inte fallet men att min oro var befogad.

Åter till kvällens erfarenhet. Eftersom Boden är en väldigt ologisk och svår stad så körde vi i karavan efter mina föräldrar. Vi var på väg ut mot Dollarstore. Helt plötsligt dyker en polisbil upp bakom oss och slår på blåljusen. Vi stannar till. Två polismän kliver ut och går och blockerar både förardörren och passagerardörren. Jag tittar ut och öppnar dörren till polisen på min sida. Polismannen harklar sig och säger, – vi känner inte igen bilen, ni är inte härifrån. Jag svarar- hahah nej, vi är verkligen inte från Boden. Polismannen kontrar med – men är ni från Norrbotten?

– Ja, vi är från Luleå. Fick lust att dra till med ett spatsiba men jag fann mig inte i stundens hetta.

Polismannen fortsätter med att förklara att de kollar upp skumma typer i området. Den andra börjar klaga på att man inte kan se registreringsnumret men som sagt, hur ska vi veta det säger vi, det är snörök efter vägen. Poliserna opponerar sig inte.

Konstaplarna kollar varken körkort eller blåstestar, efter en stund säger de bara adjö och drar. Jag vet inte vad jag har för fel men varje gång jag pratar med poliser lägger jag på någon Janne Loffe Karlsson attityd. Det går verkligen inte hem så det är inget att rekommendera.

Direkt vi får åka igen ringer min bror. De har stannat 20 meter framför oss och sett hela spektaklet. Polisen hann även fråga om vi var i sällskap med bilen framför, det kändes som om de släppte misstanken om att vi var skumma när vi berättade att det var mina föräldrar. Typiskt att man aldrig får verka farlig.

Min brors kommentar när han ringde för att fråga hur det gick sammanfattar hela historien. – Tro fan ni blir stoppade, din bil ser ju ut som en jävla knarkarbil.

Jag får alltid skydda min bil, även kallad bajsmobilen. Men det känns som om det är omöjligt att hitta ett motargument till detta beskyllande. Rostig bil med rosa motorhuv och tonade bakrutor. Lilla bajsmo kan nog lätt misstas för en knarkarfarkost.

Årets fynd. Fick den skickad till mig som en pik men nu kan jag inte sluta lyssna. Den är som en liten medicin för ondhet.

Som kvinna har man en jävla massa krav på sig, jag betvivlar inte för en sekund att det är likadant för män. Jag har dock inte orkat sätta mig in männens situation eftersom min egen som kvinna tar nog mycket tid och energi. Egentligen är allt detta bara dravel, varför ens jämföra, vi är ju alla människor.

Jag vet inte när jag passerade en gräns för den måste ha varit osynlig. Helt plötsligt börjar folk fråga mig om barn och grejer. Jag är själv ett barn för guds skull, jag hade nyss min första menstruation, vad är problemet? Jag ska inte generalisera, men när jag svarar de frågande människorna ser många ut som om jag just svalt en snorkråka. Blicken när folk kollar lite snett och rullar ett halvt varv med ögonen och drar lite med munnen åt höger. Den minen får jag, en blandning av äckel och oförstånd.

Som kvinna ska man vilja ha barn, det ska vara en av de sakerna man ser fram emot i sitt liv, på samma sätt som kvinnor ska drömma om att en dag bli någons fru. Om man inte vill bruka guds gåva, fruktbarheten, möjligheten att ge nytt liv, är man otacksam. Det här är förmodligen gamla värderingar som lever kvar på något outgrundligt sätt.
Men är det inte så, att det samhället vi lever i idag, har gjort det nog svårt för oss att ta hand om oss själva.

Idag ska jag påbörja den långa exkursionen mot en 14-årings kropp, jag ska börja simma.
Efter jobbet bär det av till badhuset med julklappskuvertet från gamfaster i högsta hugg. I kuvertet ligger den obligatoriska femhundringen, så det blir hon som bekostar min nya figur. Kan vara den bästa julklappen någonsin.

Det var egentligen igår som det nya livet skulle börja. Men eftersom jag är jag och tydligen aldrig kan förändras glömde jag naturligtvis badkläderna. Känner jag mig själv, kommer jag inom en snar framtid att få som jag fick berättat för mig igår, jag citerar. ”en massiv ägglossning”.

Igår myntades även begreppet sila bassäng, det heter inte simma mer, det är alldeles för nittiotal. Sila bassäng är 2009 års häftigaste verb. Uttrycket har sitt ursprung i risken att svälja födelsemärken som lossnat från gamlingar. Det gäller att sila så lite som möjligt och hålla barden stängd.

Vad är det med Piteborna och deras besatthet i palt. Det är bara palt, palt och palt. Piteåborna är rent ytliga i sin palthet. Hur kan man vilja ha en geggklump som symbol för sitt samhälle.

Piteborna ser allt som symbolik för palt. Globen är en undermedveten symbol av palt och har skapats till paltens ära. När barn har snöbollskrig har de egentligen paltkrig. I skolan har de inte spädbarn inlagda i formalin, istället har de konserverade paltar från 1700-talet. I grundskolan har barnen inte bara so, engelska, svenska och matte, de har även paltkunskap på schemat. De fostras som tidigare generationer till att bli hjärntvättade i paltspad.

Tydligen finns det även en paltakademi i Piteå och Thomas Holmström använder sin Stanley cup pokal som paltgryta. Piteborna har även mage att utlysa palt till en egen kultur, paltkulturen. Jag slår vad om att namnet Palteria kom på tal när den nya gallerian skulle namnges. Varför döper de helt enkelt inte om Piteå till Palt istället.