Min Bento. På söndag skall jag äta dig igen.

Urlakad är ordet. Jag är så fruktansvärt trött. Jag känner mig mer död än levande. Torsdag- Söndag i Hufvudstaden tog ut sin rätt. Det var ingen höjdare att inleda vistelsen med att åka snöruschbana utför ett stup i baddräkt. Det sved dagen efter. Skare och bar hud innebär en fruktansvärd friktion.

Slutade konferensen tidigt på fredag och begav mig in till City. Samma idé hade visst halva Sveriges befolkning. Centralen var tjock. Tjock i dumma, illaluktande människor.

Försökte hitta mig en förvaringsbox. Sprang runt i cirklar. Hittade en. La in pengar. Error. Pengarna försvann. Springa till Pressbyrån. Köpa något man inte ens vill ha, ta ut pengar. Hitta växelautomat. Börja om från början. Cirkulera. Skrika åt en stackars utländsk kvinna med många Ikeapåsar.
Kvinnan – Kan du hjälpa mig?
Jag: – Ser det ut såååååååååååå? Jag kan inte ens hjälpa mig själv.

Hittade ett skåp efter dryga 2 timmars strid. Sprang runt på stan och försökte trösta mig själv med hjälp av konsumtion. Mötte upp kära J. Handla mat. Moffa. Åt tills min buk krackelerade av spänning. Somnade.

Lördagen spenderades på Söder. Fika med goda vänner och skrämma spädbarn med mitt höga skratt på Chokladfabriken. Fikade en gång till. Åkte hem tomhänt. Började dricka rödvin. Möta upp mera vänner. Äta kött. Prata minnen och liv. Skratt. Tänja ut tarmen ett varv till.

Söndag. Sova. Stan. Så kallat snökaos, mer kallat lappvantar. Fika på kulturhuset. Ömma fotleder. Bentobricka. Dödsfärd med inkompetent busschaufför. Arlandaväntande. Flyg. Skakig nedfärd. Hemma.
Roligt var det också.