Månadsarkiv: maj 2010

Det som är farligt här behöver inte vara farligt där

Posted on by

Sjukt. Så jävulusiskt sjukt. Jag är förstummad. Se hur vant pojkbarnet håller i cigaretten.  Det ser ju ut som han aldrig gjort annat. Han håller i nappflaskan mer ovant. Det får mig att aldrig mer vilja ta en feströk. Stackars. Arma. Barn.

Han är en son som min far hade varit stolt över. Mycket riktigt. Messade honom om klippet och fick till svar.

- Jag försökte träna dig när du var liten, men du hade inte lika bra motorik i fingrarna.  Han är jättefrän.

Och folk undrar varför man blev som man blev.

Eller som en viss person sa:

-”Det där äckliga rökfettot har jag sett.”

Trevlig kille.

Kattens träl

Posted on by


Här beordrar den onämnbare Hugo Doris att sällskapa. Se så dryg han är.

Jag är så trött idag. Så fruktansvärt trött att det inte finns några gränser. Den onämnbare beslutade sig för att komma hem efter ett dygns frånvaro.

Somnade vid 2-tiden inatt. Var tvungen att se Fur: An Imaginary Portrait of Diane Arbus. Handlingen förtjänas inte att hyllas, men scenografin och fotot var helt delikat. Nåväl.

Klockan 5.30 gapade det och skreks nedifrån gatan. Det bör tilläggas att jag bor på fjärde våningen. Lämplig tidpunkt att återkomma till hemmet tyckte han, Hugo. Det var bara till att kuta ner för alla trappor i morgonrocken och släppa in fanskapet.

Det går inte att äga en katt. Om det är någonting man är. Är det en träl. Ägd kallas det. Det är bara till att vara tacksam för var dag de förnöjer sig visa kärlek och tillgivenhet.

Nu träder jag fram. Det går inte att missa mig.

Posted on by

Kära läsare.

Eftersom så många av er har mailat mig, ringt, skickat brev, flåsat i brevlådan, sänt röksignaler, gnidit in min cykel med diverse kroppsvätskor, telegraferat och jag vet inte vad. Träder jag nu fram. Anledningen till att jag gömt mig bakom mitt alter ego, är att jag inte riktigt är nöjd med mig själv. Här får ni sanningen. Jag hoppas att ni tycker om mig ändå. Älska mig för den jag är.

Pannben och ardennerhästar

Posted on by

Pressade nyss 5,4:an. Gulingen. Jag tror fanemej inte att det är sant. Det trodde jag faktiskt inte. Det kanske inte är någon större prestation, men för mig är det en bedrift. Efter att ha kört intervall några gånger tog jag nu steget fullt ut och sprang (i andras ögon, joggade/sprang), ända in i mål. Nu är det jag mot tiden.

Som tur är hade jag Mam med mig (inte min mamma). Vilket radarpar vi är. Två ardennerhästar. Om det hade varit för några år sedan hade de säkert avlivat oss, eller i alla fall använt oss högst till barnridning på Råneå marknad. Vi var ju de som rökte på gympan i högstadiet. De lata hästarna som fick stå kvar i spiltan. Men skrattar bäst som skrattar sist. Nu kan alla de smäckra små rashästarna akta sig. Vi knäcker dem närsomhelst. I längden är det en ardenner som håller.

Om det finns en gud där ute så tackar jag honom för mitt pannben. Är det något jag älskar hos mig själv är det just det. Pannbenet. Det är det bästa jag har. Det går inte ens att borra i med en isborr. Det är solitt. OKROSSBART.

Det finns inga gränser. Ingenting känns omöjligt. Jag klarar av vad som helst.

Grisegrund

Posted on by

Idag bär det av. För första gången på månader får jag åka ut till mitt paradis. Naturligtvis har det börjat blåsa och temperaturen i luften har gått ner, men vad spelar det förr roll. Är man där man helst vill vara får vädret vara hur fader det vill.

Det är något speciellt med att komma ut till Grisegrund för första gången efter vintern. Det är alltid någonting som är annorlunda. Träd som fallit. Bryggor som spolats bort. Stenar som har möblerats om. Spännande skatter som har spolats iland av högvattnet.

Ikväll blir det obligatorisk whiskey på storstenen och stilla stirrande på allt det otroliga. Livet kryper in i kroppen på allvar igen. Som vi brukar säga. Det är fan så att man blir religiös.

Nu är tiden slagen

Posted on by

Klockan slår snart midnatt och jag hör bongotrummor borta från stranden. Det är veckodag och det dansar hippieflickor utanför i takt med musiken. Långhåriga killar med krökta ryggar spelar slarvigt på gitarren och knackar sådär snyggt mellan ackorden.

De som inte dansar sitter i en ring och ser ut att föra otroligt givande samtal. Jag ser dem hjula barfota och de långa håren rinner uppströms i luften. Det ser så lätt ut.

Där sitter de. Samtidigt som jag går runt med en hund som inte vill skita. Där slår någon en volt samtidigt som jag skramlar med en burk torrfoder och ropar på en katt som inte vill komma in. När jag går in och använder mellanrumsborsten och Coregan sitter de kvar och dricker vin direkt ur flaskan. När hände det? När blev jag 10 år för gammal? När blev jag hon med långa tissar och noppig kofta? Tydligen nu. Definitivt.

Dopp

Posted on by

Vilken dag. 27 grader i skuggan. Jag flexade ut 2,5 h tidigare från fabriken. Det var helt enkelt tvunget en dag som denna. M kom förbi och höll mig sällskap på lillplayan. Härligt. Jag har badat hela fyra gånger idag. Bara så att alla förstår hur hård och tuff jag är. Anledningen till att mina händer ser förvridna ut på bilden är för att jag gör det mogna fuck you-tecknet. Bilden gick iväg som ett mms till en viss bitter person som satt inlåst på ett kontor. Så är man snäll en dag som denna.

Nu ska jag till att svabba av träskvattnet. Sen blir det grill baki psyket hos husbonden och hans dräng. Härliga sommar. Må du stanna för evigt.

Videkissar, musöron och döfisk

Posted on by

Det är varmt. Det är hett. Det är som ini en gryta. Jag lider då inte det minsta. Jag ska aldrig mer klaga på värme efter den här förbannade vargavintern. Hur mycket kan hända på fyra dagar, man tror inte att det är sant. Det är inte mitt liv jag talar om nu, utan naturen. Jag hann aldrig ens uppfatta ett musöra.

Kom just in från kvällspromenaden med psykskallen. Vi gick längst vattnet och helt plötsligt upptäcker jag att hela strandlinjen är gul. Kabbisarna har kommit.

Det här med kabbelekerna (intressant böjning) är nästan lika sjukt som mitt hang up på videkissar. Råkade berätta för en vän idag, hur jag strök dem kring kinderna som ett gosedjur när jag var barn. Jag insåg inte riktigt det sjuka innan orden lämnat min käft. Det känns som ett stoff att berätta för barnbarnen en vacker dag, om nu inte livmodern hinner torka ihop totalt.

-  När jag var liten vet ni, då fanns det int sådana där nymodigheter som ni har idag. Då fick man vara glad och man hittade en videkvist man kund gnida kring ansiktet.

Idag fick jag uppleva extrem glädje. Doris hittade en döfisk nere vid stranden. Jag skrek loss och hon släppte den ur melongapet och kom springandes till mig. Jag säger det. Börjar det regna chips imorgon blir jag inte förvånad.

Dinosaurieklåda

Posted on by

Kollade nyss igenom mina meddelanden på mobilen. Det finns ett meddelande som sticker ut lite från mängden. Såhär lyder det:

”Jag är ju lika gammal å gaggig som en dinosaurie…Har en tub Inotyol på toaletten jag har smort arsul skåra med när ja hade klåda.”

Avsändaren behåller jag anonym i detta inlägg. Vacker prosa tycker jag.