Idag har det varit varmt utav bara helvete, 33 grader, minst. Det ar inte tal om lokringar, det begreppet ar fjantigt, tafatt. Har snackar vi dripp dropp, dyngsur illaluktande trasa. Jag luktar fan gammal trasa, hela tiden. Det kanns inte som om man far bort odoren fran varken kropp eller klader nar man bara har kallvatten. Jag bryr mig inte langre, man ar skitig konstant. Det ar sand overallt, man trampar i skit, barnen geggar pa en, dessutom tror jag att jag har fatt loss, det kliar som satan ini skallen och idag nar ungarna gjorde frisyrer pa mig stod 5 st kids och drog ut saker ur mitt har. Jag tror helt enkelt att de lusplockade mig. Skitsamma. Det ar ju bara loss, eller hur.

Igar blottade jag mig i Banjara. Jag vet inte vad jag har for problem men jag lyckas alltid visa brosten. Jag har inte fatt mina klader annu fran skraddaren och allt annat var skitigt sa jag hade en vit vanlig bomullstroja. Helst ska vi ha den klassiska langa tunikan och haremsbyxor, hud skall ej visas. Direkt man kommer till skolan hanger 10 ungar pa en i kladerna sa trojan blev bara storre och storre. Efter det hjalpte vi dem att tvatta deras hander och ansikten som vi gor varje morgon och det gar inte att genomfora utan att bli blot. Jag var sa fokuserad pa barnen att jag inte markte att min troja hade akt ner lite. Jag markte dock att det samlades en massa man runt omkring mig men jag tankte inte mer pa det. Efter en stund kom Mantu fram till mig och sa. -You are showing your boobs. Som tur var stod en liten flicka bakom mig och direkt han sa det var det som om hon forstod, hon tog snorena man ska hanga pa en galge och knot ihop dem bakpa sa att trojan inte langre var urringad. Dessa ungar. Jag bara alskar dem.

Idag hade vi en jattebra lektion, det kandes verkligen som om den gav nagot. Jag kan inte riktigt beskriva i ord hur allting har fungerar. Det ar inte som en vanlig skola. Det kommer olika ungar varje dag, dock ar manga aterkommande.Vi forsoker dela in dem i 2 klasser, en for aldre och en for yngre. Ofta har de aldre barnen med sig sina syskon eftersom foraldrarna ar borta eller jobbar. Det ar mer vanligt an ovanligt att exempelvis 7-aringarna har sin 1-ariga syster eller bror pa armen och med pa lektionerna. Idag kom en liten kille med sin lillasyster. Over hela ungen var det flugor och hennes oron var fullproppade av nagon vit gegga och bomull, antagligen hade hon haft oroninflammation, pa handen hade hon aven en droppnal eller liknande. Antagligen far hon medicin eller nagot via den, men den var full av sand och sag inte alls bra ut. Imorgon ska jag forsoka hitta henne igen och fraga hennes mamma om vi kan tvatta henne, ge henne nya klader och forsoka se till att hon ar okej.

Organisationen har resurser for att ta med de barn som behover till sjukhus om det behovs. Tydligen har de sett barn tidigare som varit riktigt klena men det har kravts mycket overtalning for att fa foraldrarna att ga med pa att de ska ta dem till sjukhus. Som jag har uppfattat det tror de att det mesta loser sig av sig sjalvt och sen har de kanske 7 andra barn de inte kan ta hand om, och ett till pa vag. Jag kan inte skriva det, jag formar fanemej inte, men ni kan sjalva gora matten. Jag trodde dem inte nar de berattade det, jag vagrade tro att det var sant, men tyvarr ar det sa javla avigt. Ett liv ar inte mycket vart under de omstandigheterna manniskorna i Banjara lever.

Idag var jag och Carmen till Pritti, Pritti ar flickan jag skrev om i mitt forsta inlagg. Idag satt hon utanfor deras hus dar hennes mamma lagar mat. Pretti var glad och vi visade bade henne och mamman en bild pa en tval och fragade om vi fick tvatta henne, det gick bra. Vi bar henne till en liten tvattplats och tvattade haret och kroppen pa henne och efter det smorjde vi in hennes knan (Tack Josefine) Vi gav henne aven banan och jobbade med nagra kort som logopedflickorna gjort. Alla barnen ar mycket nyfikna nar vi gar till Pritti och de flesta foljer med. Jag fattar inte att hennes mamma inte far ett vansinnesutbrott. Hon ar gravid i kanske 5-6 manaden, har ett annat spadbarn, en dotter som heter Litri och sa Pritti. Nar vi kommer fylls hela det lilla huset, kanske 5 kvadrat med barn, de klattrar dar inne, river och drar i allt. Vi har med en vaska med en massa saker som logopedflickorna gjort iordning. Alla ungar drar och sliter i den, springer ivag med mjukisdjuren, men varst ar nog de unga mammorna som haller i Barbiedockorna och beundrar dem och sticker ivag med dem. Det galler att samtidigt som man gor det man ska, ser till att ingen snor allt man har med sig. Det tar sekunder sa ar det borta. Hursomhelst gick det hela jattebra. Jag var lite orolig eftersom Pritti inte ar van vid mig, men det funkade fint. Jag hoppas att alla volontarer i fortsattningen kommer att fortsatta med detta.

Idag nar vi kom hem kladde kvinnorna pa garden oss i sari och vi hade en riktigt fin stund. Vi far ju aldrig tillfalle att umgas med dem eftersom de ater for sig sjalva och eftersom de inte ar sa bra pa engelska. Dock kandes det verkligen som att vi kunde kommunicera nar vi fick skratta tillsammans, de tyckte det var jattekul nar vi inte forstod hur man skulle gora med sarin eller nar jag inte kunde andas av den lilla toppen. En av kvinnorna ar lite duktigare pa engelska och det var aven hon som hjalpte oss med kladerna. Jag forsokte forklara att jag tycker det ar sa vackert med sari och att hon ar sa vacker i sin. Da pekade hon pa mina gamla mjukisar och t-shirt som lag pa sangen och sa. – But you are free and you can wear that. Jag vet inte om det bara ar en sprakforbistring eller om hon menade det hon sa. Jag ville i alla fall lagga mig for kvallen och grina ihjal mig. Jag ska skriva ett helt eget inlagg om kvinnorna har sedan. Det gar inte bara att namna lite haffsigt, det kraver sin tid, sina ord. Hursomhelst tog vi en massa bilder pa oss och kvinnorna, de gillar att vara med pa bild och se pa bilderna pa displayen. En fin stund. En stund jag aldrig kommer att glomma.

Lite senare hade vi yoga pa taket i 25 graders varme 18.30 pa kvallen. Jag flog bort, ut ur min kropp och sag mig sjalv liggandes pa ett tak i en liten by i Indien. Jag fattar inte att det ar sant. Jag ar lycklig har, riktigt javla genuint lycklig. Ingenting kanns jobbigt, ingenting kanns: bara jag far gora bort det har. Jag lever har och nu, kanner varje vind, befinner mig i varje ogonblick. Kanslorna ar utanpa kroppen men det ar skont.

Inatt aker Carmen sa nu ar jag ensam volontar till den 1 september nar det kommer 4-5 nya volontarer. Jag far hanga med grabbarna har, Mantu, Rejesh och Raju. De lagger sig klockan 21 pa kvallen sa det blir lasning tills de nya kommer. For mig ar det omojligt att sova i den har varmen, jag maste bli halvt medvetslos innan jag lagger mig. Synd att datorn och internetet ar sadana as annars hade jag haft mojligheten att blogga obegransat om kvallarna. Nu hittade jag en stor skalbagge i mitt har, levande. Fy fan. Godnatt.

Saknar er dar hemma. Kram.

Jag forsokte fa upp bilder igar men det ar omojligt. Maste ta mig till ett internetcafe. Bara for detta inlagg kravdes det 6 omstartningar. Jag har redan fotat over 400 bilder och har bara varit har en vecka. Den har datorn kommer gora mig sinnessjuk.

Idag har jag, Carmen och Rajesh varit in till Sikar och shoppat. Sikar ar ingen stor stad, kanske 200 000 invanare, men det ar en pulserande stad. Trafik overallt, manniskor, kor, asnor, vildhundar, det ar bara helt galet. Just nu ar det lera overallt pa marken eftersom det regnat. Direkt vi kom dit korde en mopedist forbi sa att det stankte lera pa hela min bakdel, inte nog med det, jag gick i flip flops och fotterna blev pa en gang tackta i lera och koskit. Jag fragade Rajesh om han kunde hugga av mig fotterna nar vi kom hem. Efter en stund lyckades jag aven med konststycket att kleta all denna skit i ansiktet.

Vi gick runt i lite butiker, mer an halften var stangda eftersom det ar Sondag men det var mer an nog anda. Nar vi gick in i en stor kladaffar satte jag mig ner pa huk for att kolla pa nagra tyger pa golvet, da lat det ritch och mina byxor ramnade totalt. Rejesh holl pa att skratta ihjal sig och aven jag. Tur att jag har en lang tunika som tacker roven, annars hade jag fatt ga med baken bar. Pa den kladaffaren kopte jag 3 par haremsbyxor, 2 langkjolar och en bors. Totalt 1000 rupies. 170 kronor, det ar helt sjukt. Jag kopte aven ett par broderade skor i rosa med parlor som jag ska anvanda nar jag kommer hem, de kostade 40 kronor. Det ar helt underbart att shoppa har for det ar som om jag vore en miljonar. Det mest underhallande ar att de inte har nagra skor i min storlek. Har ar jag nagon javla storfot sa det har varit mycket tittande och huvudskakande at mina fotter idag.

Igar tog vi ju oss aldrig ivag till Jaipur sa jag och Carmen lag hela dagen i common room och sag film, logopedflickorna hade aven lamnat lite ol som vi drack upp. Igar var jag pa toaletten varannan timme och strommen gick hela tiden Varje gang jag satt mig pa toaletten blev det becksvart. Toaletten ligger ca 80 meter fram huset sa hela kvallen var som ett stort skamt. Jag trevandes pa toaletten. Jag trevandes mot huset. Jag trevandes overallt. Jag ska se till att kopa en ficklampa nasta gang vi aker in till stan. Det ar som att vara pa lyxhotell har. Igar vid 16-tiden lag vi och latade oss pa nagra madrasser och da kom en av kvinnorna pa garden med chai och kakor. Det gar inte att ha det battre, det ar sa att man far skammas.

I fredags tog vi oss ut till Banjara efter lunch. Logopedflickorna skulle saga hejda till alla barnen samt ge dem presenter, sa jag och Carmen foljde med. Det hade regnat precis hela dagen sa ungarna var helt uppblottnade, deras sma hander sag ut som om de hade legat 24 timmar i blot. Sotnosarna sprang runt med gamla tomma rispasar pa huvudet, de ar ju sa sma sa rispasarna nar dem anda ner till fotterna. De ar sandana glada skitar de har ungarna. Jag forstar det inte. Det var tur det regnade for tararna strommade hela tiden nedfor mina kinder. Det at svart att forklara det, jag tror att man maste uppleva det sjalv. Allt ar bara sa rorande sa jag vet inte vart jag ska ta vagen. Nar de kommer springande och ropar – madam, madam, madam Sofia direkt man kommer. De tar ens paraply och vill halla det sa att man inte ska bli blot. Sjalv ar de helt uppblottnade och skakar tander for att de har varit ute i regnet hela dagen. Sjalv kommer man fran dukat bord och har druckit varmt te innan man akte dit, fryser inte det minsta och tycker bara regnet ar ljummet och skont. Klart att det ar det nar man inte varit i det hela dagen, naken eller halvnaken. Ja fy fan. Nog kanner man. Nog slits hjartat varje dag isar. Men jag alskar att vara har, jag vill inte vara nagon annanstans.

Ha det bast kara vanner.

PS. Det har tagit mig 2 h att fa till detta inlagg. 5 omstartningar av dator. Hagningar. Vansinnesutbrott.  Ett internet pa 420 kbps. Det ligger mycket arbete bakom lite. Jag hoppas komma mig till ett internetcafe snart. Har tagit jattemycket bilder.

Gick och la mig vid 23.00 tiden igar. Alla har lagger sig jattetidigt har, typ 20.30, men da gar de ju upp 5.00 ocksa.

Nar jag gick och la mig borjade det att regna, det har ost ner sedan dess. Har ar det bara sand sa det ar ingen fara men vagarna i staden blir oversvammade eftersom de har sa daliga avloppssystem. Darfor kunde vi inte aka till Banjara Basti idag, jag ar grymt besviken eftersom jag inte vill missa en enda dag med barnen. Det ar aven sista dagen for de tre logopederna och de behover fa komma till skolan och saga hejda till barnen. Det var aven tankt att de skulle introducera oss i hur vi ska undervisa och hjalpa Pritti och Raki, tva av barnen som de har jobbat extra med.

Vi hoppas pa att regnet ger sig snart. Vi ar bara hemma pa garden och spelar spel, pysslar med parlor och hanger uppe i volontarernas rum. Till lunch ska vi tydligen fa nagot extra gott och fira regnet.

I morse vid toaletten traffade jag Madan och han berattade att vi inte kunde aka nagonstans idag eftersom tuk tuken inte tar sig fram pa de oversvammade vagarna. Da klacker jag: – I always have bad luck with the weather when I travel. Han svarade. – but its the best thing that can happen for the people of Rajasthan. Jag bet mig i tungan och ville ta livet av mig pa plats. Senare gick jag fram till honom och forklarade min dumhet, han skrattade bara och gav mig en lang lektion i hur monsunen fungerar. Tydligen brukar det knappt regna har under monsunen, men i ar har tydligen allt regn som normal brukar oversvamma Bangladesh istallet hamnat over Pakistan. Det ar vanligare att det regnar i Pakistan an har, men nu har det aven kommit hit. Dock trodde han att det bara skulle regna idag, sa vi far hoppas pa det.

Jag har for ovrigt inte blivit sjuk an. Det ar mycket bajsprat mellan oss volontarer, faktiskt det som tar upp den mesta tiden. Dock har jag sma buksmartor ibland men an har inget helvete brutit ut. Jag far hoppas att det inte hander i helgen nar jag och en spansk tjej och Mantu ska aka till Jaipur. Jag tror det kommer bli ashaftigt, den staden verkar helt otrolig.

Lev och ma kara vanner och familj. Kram

Forsta inlagget i Indien. Det kanns surrealistiskt. Jag fattar inte ens att jag ar har samtidigt som jag inte kan forsta att jag har ett hem i Sverige. Jag kanner mig redan hemma har. Just nu sitter jag i volontarernas gemensamma umgangesrum uppe pa taket, jag och det andra 4 volontarerna som ar har just nu. Har pa garden bor Madan som ar chef for organisationen och hans fru, Madans bror och hans fru och deras son, Madans foraldrar samt lararna Rajesh, Mantu och en kille till som jag inte kommer ihag namnet pa. Vi far inte glomma de tva korna och buffeln bakom mitt rum. De far icket forglommas. Det ar inga fonster har och inatt vaknade jag av att buffeln lat som om den skulle foda. Naturligtvis trodde jag forst att det var aliens som kom for att hamta mig, men det hor ju mer till vanligheterna.

Kanner att jag maste skriva nagra rader om min resa hit. Jag flog som sagt Lulea-Stockholm-Instanbul-New Delhi. Det gick bra, trots snabbt byte i Istanbul och manga vaningsplan, man far vara skarp nar man ar ensam och inte kan forlita sig pa nagon annan.

Trott efter att ha rest i over 12 h landade jag pa New Delhis flygplats. Jag hade fatt mail om att nagon fran organisationen skulle mota upp mig. Jag satt och vantade fran klockan 4 pa morgonen till klockan 8.00. Da kom paniken och da borjade kampen om att fa tag pa en telefon. Det fanns inga telefonautomater och min mobil fungerade naturligtvis inte. Till slut gick jag fram till en kille och erbjod honom 20 rupies for att lana hans mobiltelefon. Jag ringde till Madan som ar kontaktperson for organisationen, han svarade nastan genast. Det visade sig att han vantade utanfor flygplatsen eftersom ingen som inte har flygbiljett eller betalar en massa pengar kommer in. Jag vagade mest inte ga ut for jag tankte att man inte fick ga ia in igen, sen stod det aven k-pist manniskor med stora hundar vid utgangarna. Jag gick ut och doften av Indien slog emot mig som en tryckvag. Inget kandes bekant. Luften var sa fuktig att mina klader genast blev sjoblota och lukten, en lukt av all varldens lukter, obeskrivbar. Mycket riktig stod han dar och vantade. Vi hoppade genast in i en liten gammal rostig taxi, kabelharva under instrumentbradan. Dorrar tunna som aggskal. Rusningstrafik i New Delhi i ett aggskal ar ingen hojdare om man ar akradd som ett psykfall. Det var bara att stanga av. Det var sakert 6 filer i rad och alla bilar lag pa hornet konstant. Ljudet fran allas tutor var rent oronbedovane. Madan som hade plockat upp mig borjade gapa at chaufforen, han hade kort fel, vi skulle till bussarna som lag pa andra sidan av en stor refug. Jag kande, bara inte han ska vara upprord nu ocksa, han korde redan som en kamikaze. Till slut tog han sig over pa andra sidan, fraga mig inte hur. Har i Indien verkar det inte finnas nagra trafikregler, ibland kor man pa hoger sida ibland pa vanster. Trafikljus finns inte, man har ju tutan. Naja vi kom fram till bussarna. Jag hade ju funderat pa att ta bussen sjalv, tankte hur svart kan det vara. Jag fortstar nu varfor de skickade en person som motte upp mig.

Bussarna stod uppradade efter en stor vag, i motsatt riktning, nu pratar vi inte om nagan javla E4. Dar stannar de till i ca 1 minut och det ar bara att hoppa pa halvt i farten.Vi tog oss ombord iaf. Det var ingen ny buss utan en gammal skolbuss fran 60-talet. Naja vi hinner bara kora i 20 minuter eller sa sa krockar bussen. Ingen valdsam krock utan bara en liten buff. Alla rusar ut ur bussen gapandes. Madan forklarar for mig att antingen betalar den andra personen till busschaufforen eller sa ringer de polisen, och de i sin tur tar lang tid. Vi var mitt pa en bro sa forst forsokte folk hoppa av bussen for att ta en annan men det gick inte. Sa istallet hoppar 30 karlar ut och skriker och gapar och viftar med handerna at den stackars bilisten, han betalar sa klart. Allt blir fri och frojd och vi kor vidare. Varje gang bussen stannar hoppar ett 20 tal forsaljare (ofta barn) in och skriker och gapar om just deras produkt. De saljer sma bocker, bitar av kokosnot, strutar med ris, vatten och allt mellan himmel och jord. Nar bussen ska kora ivag visslar en karl tva ganger i en visselpipa och bussen rivstartar vidare. Nar nogon vill av visslar han en gang. Da saktar chaufforen ner litegrand sa att de som ska av kan hoppa av halvt i farten.

Vi passerar en massa smastader och byar. Det ar djur och manniskor overallt, vi korde bland annatt om en herde med 50 dromedarer som promenerar efter motorvagen, de var sa nara att jag hade kunnat klappa deras puckel med min utstrakta hand. Vi stannar halvvags, efter ca 15 mil (3,5 h resa) en liten 10 minuters paus. Jag kissar inte. Under inga som helst omstandigheter. Darfor ar min plan ocksa att jag inte ska dricka sa mycket. Vi ater omelett och brod, stekta over en liten eld bredvid motorvagen, serverade pa tidningspapper. Dock ar det den godaste omelett jag nagonsin atit. Salt och med massor av gul lok. En annan buss stannar bredvid, alla tittar pa mig nar jag ater. Ensam kvinna, ensam vit, det ar tydligen som att ga pa zoo, gratis.

Naja vi aker vidare. Efter ett tag somnar jag. Min dodsangest har sedan lange lamnat kroppen, jag bryr mig inte langre. Dor jag sa dor jag. Svarare an sa ar det inte. Vid ett stopp  hoppar en flicka hoppar pa och satter sig bredvid mig. Jag somnar till och vaknar 1,5 timme senare av att flickan skakar mig och haller fram en vattenflaska. Dar ligger jag med klader dyngsura svett och luggen droppandes. Helt medvetslos av varmen. 35 grader varmt utan AC i 7 h ar inget att rekommendera. Den lilla flickan vacker mig for att ge mig vatten. Visst ar manniskor vackra. Visst ar jag dum.

Till slut ar vi framme. Vi aker tuk tuk fran Sikar ut till byn, Kanwar Pura. Val dar far jag traffa alla och far en snabb rudtur pa garden. Far mitt rum och kastar in vaskorna. Buken ar svald som jag vet inte vad, en boll. Gaser, kanningar av kommande magproblem. Den kanns inte okej, men sa blir det ofta nar jag reser. Mantu kommer ner och fragar ska du vara med pa yogan.  Klart jag ska det men jag fick inte ut sa mycket av passet, koncentrerade mig mest pa att inte skita pa mig, men det var jattekul anda. Jag planerar att bli yogamastare innan jag aker hem igen.

Igar gick jag och la mig klockan 10.00 efter middagen och sov till 7.00 idag. Helt underbart. Forutom buffelns fodsloljud var det den batsa somnen nagonsin. Idag vaknade jag som en ny manniska, panyttfodd med energi till forbannelse. Klockan 7.30 at vi frukost och sedan bar det ivag ut till skolan i Banjara Basti. Nar vi kom med tuk tuken kom barnen springande emot oss, bara det var en syn. Direkt vi hoppade av klattrade 5 ungar upp pa mig – what is your name madam. Godi, Godi sager de nar de vill att man ska lyfta upp dem och krama dem. Barnen ar fran ca 1,5 ar till kanske 13-14. Tuffsiga, skitiga, sandiga. 3-aringarna bar runt pa sina nyfodda bebissyskon. Mitt i all missar lyser deras sma vita tandleenden som sma solar. Jag ville bryta ihop bara jag sag dem, ta hand om allihopa, adoptera varenda unge. Dessa barn har aldrig duschat eller badat. De gor sina behov utan att torka sig, har loppor och gud vet inte jag, men det ar inget man tanker pa nar de flatar ens har och sitter pa ens axlar. De ar bara underbara som vilken unge som helst. Varje morgon innan skolan far barnen stalla sig i ett led. De haller ut sina sma hander och sa haller man vatten i dem med en liten kanna, sen tar de tvalen och tvattar sig, gnider sina sma hander mot varandra och gnuggar ansiktena, efter en stunds gnuggande haller de fram handerna igen och vill att man ska halla mer vatten. De ar sa duktiga. Idag sag jag 2-aringar som tvattade sina bebissyskons sma ansikten och hander, de ar som om de ar deras mamma.

Efter tvattningen far alla barn satta sig i led pa nagra mattor pa en betongplatta och sa far de en skopa mat pa varsin tallrik. Under tiden de fick mat foljde jag med en annan volontar till ett litet hus dar det bor en utvecklingsstord liten 4-arig flicka som heter Pritti. Hon kan inte ga och pa dagarna lamnas hon ensam av sina foraldrar. Hon bara lag inne i det 4 kvadratstora huset pa det skitiga golvet, helt naken. Jag fick hora att hennes foraldrar ber varje dag om att hon ska do. Vi satte oss ner pa golvet och hjalpte henne pa med ett par byxor som lag pa golvet, sedan forsokte vi fa henne att ata, hon ville inte bli matad och hade svart att ata linserna sjalv. Medan vi satt dar sprang en ratta stor som en baver runt pa golvet och uppfor vaggen. Det blev lite mycket. Det ar fan inte latt, det kan jag lova. Jag kan inte ens tro alla orattvisor jag redan sett. Vi lamnade maten i en liten skal sa hon kunde ata sjalv senare. Det kandes helt sjukt att ga darifran att lamna henne. Vad ska man gora. Man kan inte gora ett skit.

Resten av dagen var det jobb pa skolan. Det svaraste verkar vara att fa barnen att vara kvar i klassrummet eller skolan, skolan pa ca 9 kvadratmeter. Direkt de hor ett ljud springer de ut. Idag skenade en galen ko forbi och naturligtvis sprang varenda unge ut. Sen blev de injagade igen av en man med kappar. Efter lektionerna ar det lek med barnen som galler, de hoppar hopprep, ruta och springer runt och harjar. Mest anvande de nog oss volontarer som klatterstallningar. Jag turades halla upp ungar sa de fick riva loss stora vackra lov fran ett trad, sedan gomde de sina ansikten bakom loven och skrattade som besatta. Gladje kommer fan inifran, inte fran nagonannanstans.

Barnen blev helt galna nar de sag min fageltatuering. Alla skulle se, alla skulle ta i den. Sen holl de sina sma hander ovanpa varandra ocoh viftade med tummarna som om de var en fagel som flog mot skyn.

Lite senare kom nagra kvinnor i min egen alder forbi. De tog i mitt har slet i det, luktade pa det och visade sin fortjusning pa alla mojliga satt. Efter en stund fick den ena kvinnan syn pa min tatuering pa armen som stack ut nedanfor armen pa tunikan. Hon slet upp den, sparrade upp ogonen och klappade handerna. Sen strackte hon ut tungan och slickade pa den. Hon verkade gilla den. Min white trash tribal. Kul att nagon uppskattar. Det gar inte att jamfora manniskorna i Banjara Bastis beteende med nagon annanstans. Det gar bara inte. De gor lite som de vill om man sager sa.

Nu ska jag sluta skriva, strommen gick just och the back up gick pa och da maste vi spara strom. Hoppas alla dar hemma har det bra. Bara sa att ni vet langtar jag inte hem, dock langtar jag till morgondagen nar jag far traffa barnen igen. Puss.

PS. Till pappa. Kopte en sandal wood tval har idag, glomde tvalen hemma. Den kostade 3 kronor, en stor. Vill du att jag ska kopa med hem. Jag hittar inte fragetecknet pa detta tangentbord.

Bilder lar det inte bli tal om pa lange, maste ta mig till en stad med lite bandbredd.

Pappa. Idag kopte jag en Sandal wood tval for 3 kronor. Ska jag kopa hem, de luktar precis som din dyra fan england. Haha.

KRAM