Månadsarkiv: oktober 2010

Tiden tickar.

Posted on by

1. Mackan & jag leker emo. 2. Fina zebrasyster och Mike. 3.Gomat. 4. Fyllon 5. Vacker plats. 6. Dorran och frukosten. 7. Råneå kyrka. 8. Melwin. 9. Jag och Viggo matchar. 10. Marie och Viggo.

Tiden går. Helg. Måndag. Och så är det helg igen. Jag hinner inte med, jag flyter någonstans ovanpå. Jag är som ett kletigt alglager. Integrerat men ändå separerat.

Fredagen var fin. Trevligt sällskap men kanske lite för mycket dryck. Klockan 20.00 skulle vi bowla, ingen förstod någonting. Inget vet vem som vann och jag tror inte att jag var ensam om att kasta klotet i rännan varje gång. Jag som normalt brukar vara lite bättre än världelös.

På lördagen vaknade jag upp klockan 13.30. Chockerad. Jag har inte sovit så länge på flera år. Huvudvärken var ett faktum men det var bara till att bita ihop och packa sig in i bilen för att hämta Doris. Åkte om och handlade lite entrecote och körde hem till byn. Pappa stod ute i snålblåsten och det snöblandade regnet och grillade. Jag har allt bra fina föräldrar. Imorse vaknade jag av att pappa kom in i flickrummet och sa: -vakna unge, vi ska ut i skogen och äta frukost. En halvtimme senare satt vi på favoritstället och drack varm choklad och åt ostmackor. Livet på en pinne måste jag säga. Det behövs inte så mycket för att man ska känna genuin lycka för en stund.

Efter lunch åkte jag till Melwins dop. Finaste lilla gossen hade blivit så stor. Det första Elin sa till mig när jag kom fram till dem var. – Du har missat halva hans liv när du har varit borta. Så sant. Det var ett riktigt fint dop och Melwin log och skrattade hela tiden. Marie sjöng så vackert och Melwin sjöng med. Jag tror han kommer bli något stort den pojken. Lilla Arn Magnusson. Jag, Elli och Marie kunde även konstatera att vi satt avskiljda från barnmänniskorna Vi satt på barnlösabänken. Det är bara till att inse att många av barndomsvännerna har växt upp och skaffat familj. Vi är alla på så olika platser i livet, det finns ingen given mall. Det finns inga rätt och inga fel. Det är bara de där kontrasterna igen. Där är de. Någon annanstans är man själv.

På väg hem lyssnade jag på musik på högsta volym och lekte att jag var med i en musikvideo. Ibland får jag bara den största av frihetskänslor när jag kör bil, jag vet att det är löjligt och något av en nött fras, men så är det bara. Kommer inte på något bra sätt att avsluta det här inlägget så jag lämnar det som det är. Hajj.

Badvatten och golukt.

Posted on by

Fredag. Jippie. Det känns som om jag har varit hemma i över en månad fast det är två veckor idag. Tiden går långsammare här på något sätt, kanske beror det på att hela jag är fylld av längtan och saknad. Finaste Sara är hemma nu så både igår och förrgår talade vi i telefon. Det känns skönt att kunna prata med någon som förstår in i minsta detalj och som har upplevt ungefär samma känslor. Det blir mycket skratt och redan nu har nedräkningen till återträffen börjat. Bara tre månader kvar. Puh. Kan inte alla fina människor komma hem, eller så vinner vi på lotto och kommer tillbaka. Jag tänker på Preety konstant. Jag bara måste få träffa henne igen.

Hittade den här bilden på min telefon. Det är badvattnet efter Indien. Inte undra på att man kände sig oren. Till er som är kvar. Ni fattar inte hur gott människorna här hemma luktar, det är så att man reagerar och vänder sig om av förvåning.

Ikväll bär det iväg på bus i grannkommunen. Finaste vännen Marie har erbjudit sig att hämta mig inatt när jag är full och vedervärdig. Bäst att ta alvedon i förebyggande syfte, med de här människorna blir det ingen barnlek.

Hittade en låt jag glömt bort. Enjoy. Joe Purdy- Easier

 

Pariserhjuuuul.

Posted on by

Sakta men säkert kommer man in i vardagsmaken igen. Det eviga hamsterhjulet. Jag längtar efter ett pariserhjul, om mitt liv nu ska vara ett hjul är det ett sådant. Ett pariserhjul med ett golv täckt av karameller. Med mig i korgen har jag påsen från trasdockorna. (Påsen (Sad Sack) – Provexemplar av en dockmodell som ansågs för dyr för massproduktion.)

Har jobbat hemma sedan jag kom hem från drömlandet. Själv stiger jag upp 7.30 medan vissa snosar och myser kvar i sängen lite längre än så. Denna bild är tagen idag klockan 11.00 idag. Inte en min. Inte ett ljud. Ena ögat öppnas litegranna och sneglar irriterat. Huvudet på kudden och knubbikroppen under täcket. Vid lunchtid slet jag upp stackarn med våld och tvingade ut henne i regnet. Direkt vi kom in försvann hon igen. Letade och letade. Fann bulldogsskallen under täcket igen.

Ikväll ska jag vila och ha myskväll med Dorran. Hon ska få köttbullar och jag ska äta sura mandariner. Måste vila, måste komma i form. Imorgon ska jag till grannkommunen och dricka Gin och tonic. Ny kommun. Nya människor att skämma ut sig inför.

Pojke. Dylan LeBlanc.

Posted on by

Pojke. 20 år. (Född 1990, ni hör ju, man blir ju mörkrädd). Rysligt begåvad. Till alla mina pedofilvänner, jag ger er Dylan LeBlanc. Det är så att jag måste ligga och andas bredvid golvlisterna. Det känns nästan som när jag var hemligt kär i Taylor i Hanson. Detta är säkert lika ocreddigt det med, tur att man inte är ett Pretto. Det är underligt hur vissa människor kan få en sådan stor dos av perfektion. Jag tänker  först och främst Ryan Adams, sen Neil, lite Mayer också och små penseldrag av Ashton Kutcher. Den här pojken kommer att bli stor och då menar jag inte vuxen. 1: Glöm aldrig min goda smak. 2: Tur att jag har vänner på strokeenheten i sunderbyn.

<3 teknik

Posted on by

Teknikens under. Jag <3 teknik. Jag har alltid tyckt att iphones är fina, det är klart man tycker det om man har något innanför pannbenet. Nu slogs sista spiken in i fiavillhaiphonekistan. Jag kan inte längre se på min gammelnokia utan att känna avsmak. Den är vedervärdig.

Varje gång jag är på Weekdays spelar de så vidrigt bra musik och varje gång måste jag till att fråga någon av expediterna. Igår hörde jag återigen en låt som jag bara var tvungen att veta namnet på. Mitt i allt kläcker Jocke. Det fixar jag. Sedan tog han upp sin telefon och grejade lite. Låten heter switchblade sa han. Jag var så imponerad, jag ville rulla runt på golvet av glädje. Det visade sig att det finns en app som heter Soundhound. Appen analyserar låten och vips vet man namn och artist. Dessutom gör den det på ca 4 sekunder. Kan man utveckla något smartare. Svar NEJ. Det blev ett jäkla analyserande och hem åkte jag med en skatt på tre nya band. Kärlek.

Jag som skulle sluta konsumera. Bara en iphone sedan är jag nöjd, bara jag får ordning på socialfallseknomin är det jag och min iphone mot världen. Det finns inte längre några ursäkter. Nokian skall dräpas och begravas.

Jag tycker mycket om Stockholm.

Posted on by

Flög med järnfågeln till Hufvudstaden igår morse. Jag har inte haft en enda stund av lugn och ro sedan jag kom hem. Jag kör på. Dånar på. Jag vill nog ha det så just nu, jag vågar banne mig inte stanna upp.  Verklighetens käftar stinker av infekterat amalgam och varbölder.

Nu när man reser i Sverige förvånas man över hur smidigt allt är, förvånansvärt smidigt. Planet, tåget, taxin. Vips är man framme. Jag har aldrig riktigt förr lagt märke till hur ruskigt lyxiga Arlanda Expresstågen är. De är ju helt sjuka. Äckligt lyxiga. Skålade säten, ekinredning och heltäckningsmatta. Det är nästan obehagligt cleant.
Stannade över hos finaste Mall & Isak på måndagskvällen. Jag och Mall tog en promenad efter Årstaviken och smög efter vackra skogsvägar och kollade på sötaste kolonilotterna. Gud så jag saknar den kvinnan och våra fantastiska samtal i mitt liv. Jocke kom förbi lite senare och vi åt gott och tillät oss att vara nostalgiska. Mycket trevligt.

Idag hann jag med att strosa på stan. Jag lyckades även få en ny kompis. Provade ett par supertajta jeans på Carlings. När jag kom ut ur hytten frustade jag och slog svetten ur pannan. – Gick det bra frågade en  kille i sotarmössa. – Vad fan är det här för komplexbyxa sa jag. Han kollade på mig med en mycket undrande blick. – Jag har aldrig känt mig så fet i hela mitt liv fortsatte jag. Sedan la jag bestämt tillbaka byxorna på ett bord. På väg ut ropade han efter mig. – Hejdå, hejdå. Och jag ropade hejdå tillbaka.
Flera timmar sedan gick jag tillbaka, denna gång tillsammans med Jocke. Jag kom på att jag ville ha korvskinnsbyxorna i alla fall. Denna gång var det en annan expedit. Plötsligt ser jag en kille i en jacka på väg ut ur butiken som vänder på klacken. – Madam, madam ropade han. Jag trodde plötsligt jag var i Indien igen. – Ångrade du dig frågade han.- Ja svarade jag. – Jag ska lära mig leva att med mina komplex, KBT, du vet.

Efter en del shopping och mycket dreglande gick vi till ett nytt matställe som heter Wagamama. Grymt. Jocke är bäst på att hitta ställen. Som en överraskning från ingenstans dök Sapa upp och vi hann med att samkväma också. Ljuvligt.

Som om detta inte var nog hör jag någon på pitemål ropa mitt namn när jag är på väg att hitta min plats på planet hem. Vem är det om inte pysslingen som är på väg hem till Piteå från Indien. Vad är oddsen! En snäll farbror erbjöd sig även att byta plats så att  jättekvinnan fick sitta bredvid pysslingen. Den här världen slutar aldrig att förvåna mig. Ibland tror jag verkligen på ödet.

Tarte Tatin och haschpundare

Posted on by


Min fina Tarte.

Jag har blivit en supermänniska. Både igår och i fredags sopade jag i mig ohyggliga mängder rödvin. Förvånansvärt nog har jag vaknat oförtjänt fräsch hela helgen. Ingen är tacksammare än jag. Vad än denna förändring.

Igår blev det middag hos Jö och Tö. Jag friserade Tör efter några glas vin. Först tyckte han att han såg ut som en haschpundare som hade klippt sig själv, men innan allt var färdigt var han i alla fall inte gråtfärdig.  Jö stressade runt i köket som en dåre och fixade än det ena, än det andra. Vi åt gott hela kvällen och rökte till och med inne i röda rummet. Så Strindbergskt. Så kultiverat.  Jag lyckades få ihop en Tarte Tatin på fyllan. Jag hade ju varit vuxen och förberett smördegen hemma. Tyvärr ägde inte herrskapet en kavel, så jag fick nyttja min urdruckna Tokolosh. God blev den. Jag är en sådan kvinna. Jag fattar inte att inte alla karlar i världen vill gifta sig med mig.

Idag har jag varit mycket produktiv. Jag har gått morgonpromenad med Doris, ritat en web, varit på stan, ätit grillad kyckling och försökt mig på att ta bort högen med Indienkläder från vardagsrummet. Snart ska jag ta den. Snart. Jag ska bara först.


Efter ett glas vin börjar sanning komma.

Posted on by

Det är inte så ofta jag inspireras av en viss person, eller det är klart jag gör. Visst fan gör jag det, nu ljuger jag igen. Jag tror mitt problem är att jag tycker att jag själv är lite för bra. Jag tycker faktiskt det ganska ofta och det kan ibland vara ett problem.  Jag är en av de vettigaste personer jag känner. Nej. Jag tänker inte skämmas. Skämmes inte tamefan till mig själv. Jag är stolt att jag har lagt det bakom mig, självföraktet. Jag tycker om den jag är, jag vill inte vara någon annan. Nu har jag druckit vin. Jajjomän serrni, det har jag. Men detta är lika mycket en sanning för det.

Det jag ville säga är i alla fall att Mia Skäringer verkligen inspirerar mig. Jag gillar henne, hon är bara. Är, är för mig fint. Eftersträvansvärt. Jag skrev inte hon är bra. Läs en gång till om ni inte förstår. Jag läste under en av mina flygningar hennes bok Dyngkåt och hur helig som helst. Jag är djupt överväldigad. Den kvinnan är en förebild. Det får vara fult. Det får sväras. Det behöver inte vara putsat och så ini helvete perfekt. Livet har inte en polerad fasad, det är roppligt och det är transparent. Livet. Sluta ljug för er själv människor. Det tänker i alla fall jag göra.

Läs hennes blogg här: http://blogg.yourlife.nu/avig-maria/

Nu ska jag ut och äta gott och dricka gott och ha fina samtal med vänner jag inte träffat på mycket länge. Jag tänker sikta på att bli full.

THE GREAT WHITE OCEAN

Posted on by

Har sällan hört något vackrare. Det är svårt att överträffa denna vackerhet. Nu försattes jag i den största av melankoli. Det är värt att stanna i denna känsla bara för att avnjuta ett riktigt musikaliskt mästerverk.

 

En eloge till konvolutet. Det hade jag velat vara hjärnan bakom, nåja texten till musiken också.

Come in from the cold.

Posted on by

Joelbitar är ledmotivet till mitt liv. Det blir mer och mer uppenbart för var dag som går. Idag kände jag faktiskt för första gången sedan jag kom hem att bitarna har börjat falla på plats, jag kunde någonstans skymta den större bilden.

Idag har jag stått på mässa hela dagen och det bara spränger i fötterna. Det är bara att inse att man inte är någon ungdom mer och att fötterna som ska bära en fram genom livet redan har börjat ge vika. Under flygningen hem från Indien svullnade de till oigenkännlighet och jag fick gå runt barfota på flygplatsen i Istanbul för att skorna var för små. Läckert. Jag är alltid lika fancy. Vilken jävla tur att dagens mässa var för vård och omsorg så att jag kunde scouta lite hjälpmedel. Kontrasterna i mitt liv hemma är också stora. Mina kompisar köper läckra sexleksaker medan jag funderar på stödstrumpor och tryckavlastande trosor. Hurra.

Ikväll var jag hemma hos tvillingen och drack kaffe. Vi lekte med pruttlera med hennes fyraåriga son. Jag tror att vi tyckte det var roligare än vad han gjorde. Vi låg i hysteriska skrattattacker över bordet och lärde honom alla tänkbara synonymer för prutt. Han kan numera titulera sig som den fyraåring i världen som har bredast vokabulär i ämnet. Vi hotade honom även med att slita av honom ögonfransarna. Han har de längsta och underbaraste fransarna i världen. Då hämtade han sitt svärd och hotade oss så att vi inte vågade genomföra stölden. Nej förlåt. Han hämtade sitt lasersvärd.

Nu ska jag mysa ner mig och lyssna på Antony and the Johnsons. Det är verkligen en ynnest att ha fri tillgång till musik. Jag har lyssnat sönder allt jag hade på min ipod. Jag hakar alltid upp mig på låtar. Denna blev offer för mitt obsessande.

Imorgon blir det AW. Nu är det mesta snart i fullständig vardag och ordning igen. Vanedjur. Vanedjur. 8 veckor utan rödvinet, det är en skräck det. Snart är den sista obalansen ställd till rätta. Godnatt.