Fredag. Jippie. Det känns som om jag har varit hemma i över en månad fast det är två veckor idag. Tiden går långsammare här på något sätt, kanske beror det på att hela jag är fylld av längtan och saknad. Finaste Sara är hemma nu så både igår och förrgår talade vi i telefon. Det känns skönt att kunna prata med någon som förstår in i minsta detalj och som har upplevt ungefär samma känslor. Det blir mycket skratt och redan nu har nedräkningen till återträffen börjat. Bara tre månader kvar. Puh. Kan inte alla fina människor komma hem, eller så vinner vi på lotto och kommer tillbaka. Jag tänker på Preety konstant. Jag bara måste få träffa henne igen.

Hittade den här bilden på min telefon. Det är badvattnet efter Indien. Inte undra på att man kände sig oren. Till er som är kvar. Ni fattar inte hur gott människorna här hemma luktar, det är så att man reagerar och vänder sig om av förvåning.

Ikväll bär det iväg på bus i grannkommunen. Finaste vännen Marie har erbjudit sig att hämta mig inatt när jag är full och vedervärdig. Bäst att ta alvedon i förebyggande syfte, med de här människorna blir det ingen barnlek.

Hittade en låt jag glömt bort. Enjoy. Joe Purdy- Easier