Månadsarkiv: november 2010

Day 03- The parents

Posted on by

Mina föräldrar. Enligt denna utmaning ska jag skriva ett inlägg om dem. Dag tre ska handla om föräldrarna. Eftersom de nog är de mest trogna läsarna av den här blögga så känns det som om jag måste anstränga mig lite extra. De förtjänar allt bemödande i världen. Det är tack vare att de träffades ini byn som jag finns till. Att en liten bondpojk utan rumpa träffade en halvrund dyckertflicka med uggleglasögon. Att kärlek och galenskap uppstod.

Mia Skäringer pratade om ett varuhus med fullt av föräldrar på hyllorna. Någonstans där valde hon sina. De där ska jag ha. Så tror jag faktiskt att det går till, jag är nästintill övertygad.

Jag valde mina i alla fall och jag skulle inte byta ut dem för något i världen. De är inte de dyraste föräldrarna på hyllan. De är inte föräldrarna med herrgård i Stockholm som dukar bordet med fyra rader bestick.  De är inte föräldrarna som köper sina barn en lägenhet i New York och betalar uppehället när barnet ska hitta sin livsuppgift. De är inte föräldrarna på hylla 5 som är diplomater och pratar tio språk flytande. De är bara sig själva.

De är mina förebilder. Mitt allt. Jag behöver inte säga mer. Utan dem skulle jag bara vara en liten lort.

Flickvännen får utbrott (blir filmad i hemlighet)

Posted on by

Jag kan säga såhär. Det här är det roligaste klippet jag har sett någonsin på Youtube. Jag kan inte sluta se. Jag bryter ihop bara jag tänker på det. Mitt liv är förgyllt för ett långt tag framöver. Fransesca Thorberntsson. Hör av dig om du vill ta en fika eller något. Jag vill inget hellre än att bli din kompis.

Day 02 – Your first love

Posted on by

Min första kärlek. Herregud det här blir inte lätt, man har ju levt i nästan 30 år. Nu får jag ett bryt igen. Måste gå och skalla betongväggen några gånger. Åter till ämnet. I mitt vuxna medvetna liv räknar jag nog med att jag varit kär ca. 2,45 gånger. Kär blir jag lite varje dag. Det kan vara i en känsla, i en mening någon sagt, ett ögonblick eller i en söt kopp på en antikaffär. Kär som i heltdumihuvudetickefungerandekrälandepåmarkengöravadsomhelstförkär, det är de 2,45 gångerna.

När jag var hemma hos mina föräldrar i somras läste jag lite i några av mina gamla dagböcker. Då var jag kär hela tiden, i olika pojkar.  Jag har alltid varit svag för söta pojkar med långa ögonfransar och självlockigt hår det går att konstatera. Däremot kantades mina ”yngre” år av en väldigt skev bild av kärleken.  Jag dyrkade och avgudade, gjorde altare och tillbad. Sedan när det emellanåt visade sig att känslorna var besvarade var det inte längre intressant. Kärleken låg i att beundra, inte i att BLI beundrad.

Jag kommer ihåg första gången jag såg Before Sunrise med Ethan Hawke och Julie Delpy. Helt plötsligt var kärleken porträtterad. Jag är inte mycket alls för romantiska filmer men jag kommer aldrig att glömma känslan som infann sig efter att jag hade sett den. Hoppet. Förväntningarna. Mina nya riktlinjer för kärleken. Jag vågar inte se den igen med mina äldre ögon, mina mer pessimistiska ögon. Den ska få stanna i mitt minne. Orörd. Ogranskad. Obesudlad av realism.

Konstigt nog befarar jag att kärleken man minns är den kärleken man aldrig fick. Kärleken som fick stanna vid en fantasi. Kärleken som inte förvandlades till en verklighet. Eller så är den första kärleken den senaste kärleken. Åh jag är så djup. Så insiktsfull.

Day 01. Introduce yourself.

Posted on by

Vem är jag? Det vet jag inte ens själv. Jag är jag och ingen annan. Jag är kanske inte den jag vill vara eller borde vara. Jag är jag. Jag med alla mina issues.

Från början bloggade jag i princip under pseudonym. Jag ville skriva, jag ville tycka och tänka om allt. Jag ville dela en fin bild. En bok. En skiva. Jag ville raljera och härja.  Jag vågade inte stå bakom, för vad för allmänintresse fanns det i mitt tyckande eller tänkande. Inget. Det sköna i att landa är att man inte bryr sig längre. Jag skriver för mig. För mina vänner och familj. För någon stackare som uppskattar det. Mest av allt skriver jag för ingen anledning alls.

Jag är jag. Jag är en människa med uppenbarliga problem, det behöver vi inte ens fundera över. Jag längtar och längtar. Efter vad vet jag inte. Jag väntar och väntar. På vad vet jag inte heller. Under tiden jobbar jag. Äter. Bajsar. Leker med kompisar.  Sover. Funderar och spekulerar. Drömmer och fantiserar.

Jag är sällan här och nu utan alltid steget före livet. När jag kommer till en hållplats befinner jag mig redan mentalt på nästa. Ordspråket gräset är inte grönare på andra sidan borde jag tatuera in i pannan. Alternativt skära in.

Mest av allt vill jag vara glad och göra bus. Jag vill leka kurragömma när jag storhandlar. Jag vill spela ölspelet med sprit och inte kunna prata. Jag vill stanna i omogenheten. Jag vill leva för dagen.  Jag vill dansa som i trans på indieklubb för att dagen efter koka köttsoppa. Jag vill dra ut på luffen på riktigt och göra en luffartatuering. Jag vill dricka sås. Jag vill palla morötter och bli jagad av halvnakna gubbar i gummistövlar. Jag vill göra bort mig ibland. Jag vill inte vara putsad. Jag önskar att jag kunde tro på något och inte bara att det blir svart.

Jag vill leva mitt liv utan mallar, borden och måsten. Jag vill våga vara jag. Jag vill våga att inte göra som alla andra.

Jag tror på att följa det inre djuret och inte hjärnan och vettet. När jag blir gammal vill jag se mig själv i spegeln och hånle åt min egen spegelbild samtidigt som jag säger. – Ja du flicka. Du levde i alla fall livet. Det kan ingen ta ifrån dig.

En utmaning är alltid välkommen.

Posted on by

I morse hade jag fått ett mail av Sapa. ”Läs bloggen min – du har fått en skrivauppgift! ;) ”. Jag läste hennes första dag, en introduktion av henne själv. Riktigt intressant må jag säga. Läs här: Trådlösa bekännelser. Uttömmande.

Jag har ju någonstans beslutat mig att inte stänga dörrarna om mitt liv. Jag hänger det istället på tork så alla kan beskåda fläckarna i underkläderna. Jag antar utmaningen. Ikväll ska här skrivas, och så även de 29 kommande dagarna.

Här med uppmanar jag alla att anta denna utmaning.

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

måndag hela tiden

Posted on by

Måndag igen. Det känns som om det är måndag hela tiden. Jag hinner inte med tiden. Jag hinner inte med livet. Helgen har varit förträfflig. Gjort fina fynd på myrorna, en knallröd gammeldags våg. Jag underdriver om jag säger att den är underbar. Den är just nu min raraste lilla ärta i köket. Lägenheten har varit full av föräldrar, middagar, mys och en riktigt bra serie i bowling. Jag gjorde bland annat 4 strike på rad. Det ni.

Igår åt jag och favoritflickorna hotellfrukost. Det är en tradition de börjat med när jag var borta i Indialand. När vi äter är ingenting fint, det kan mer liknas vid ett gäng hungriga lejonhonor som sliter en gasell i stycken. Vi sprang som galningar och roffade åt oss. Allt skulle vi ha. Allt skulle vi trycka. Det sades inte mycket de första 20 minuterna. E sammanfattade det hela fint. Detta påminner om den delen i Fångarna på fortet där det handlar om att hinna få med sig så mycket pengar som möjligt. Ypperlig tradition, den skola hållas vid liv.

Just nu är ljuspunkten i mitt liv The Wire. Jag är besatt. Ett till, ett till. Jag måste ta semester från jobbet så att jag kan ägna mig åt serien på heltid. söndag är numera The Wire i soffan. Jag oroar mig redan nu över nästa söndag när planen är att vara bakis och åka till Stockholm och socialisera.

Pärlor och Svin

Posted on by

Jag är inne i ett stim, en ström av influenser som inte annars är alltför vanliga i min musikaliska vardag. Jag har alltid beundrat Joakim Bergs texter, det har jag. Jag har legat och tänkt på pojkar till Kent mer än en gång. Han kan använda pennan och pannan, han Berg. Det är inget att orda om.

Eftersom jag har varit borta har jag missat en massa släpp, kanske kan jag inte ursäkta det men först idag hittade jag Carolina Wallin Perez skiva Pärlor och Svin. På skivan gör hon tolkningar på 13 stycken Kentlåtar. Fabulösa tolkningar.

Den här skivan vill jag ligga hemma på divanen och äta praliner till. Jag ser mig själv liggandes där i något snyggt nattlinne. Nej nu ljög jag. Jag vill ligga på ryamattan och äta salta och sura dragsters i flanellskjorta och lyssna på Pärlor och Svin. Ja det vill jag. Sexigare än så är inte verkligheten. Tycker om dig Carolina. Du är duktig.

Tyvärr fanns inte hennes version av -Dom andra på Youtube men den finns med på skivan. Svänger gör den. Svänger. När det blåser på månen får mig att vilja lägga mig i fosterställning. Finare är det svårt att bli.

SPOTIFY- Carolina Wallin Pérez- Pärlor och Svin

Muskot. En lösning för dig?

Posted on by

marcus säger:
men jag är ju allergisk mot gammelnamn
marcus säger:
tycker ju dom ska utrotas
Fia den II säger:
vad tycker du dom ska heta då?
Fia den II säger:
zelda eller
marcus säger:
ja!
marcus säger:
eller blade
marcus säger:
eller nåt annat vulgonördigt
Fia den II säger:
ditt mong
marcus säger:
du förstår ju varför jag inte har barnlicens
Fia den II säger:
ja det är inte svårt att förstå det
marcus säger:
tvångssterilisering
Fia den II säger:
ja faktiskt
Fia den II säger:
dumt att det avskaffades
marcus säger:
mm, dom hade ju kunnat zappa halva barn innan 20-släkten med steriliseringspinnen
Fia den II säger:
va? nu förstår jag ingenting…
marcus säger:
alla som skaffar barn innan 20
marcus säger:
dom hade kunnat ramla ner i steriliseringsgrytan
marcus säger:
och alla som skaffar barn som ett sätt att försörja sig på:P
Fia den II säger:
ja barn ska inte skaffa barn. Det är fan äckligt.
marcus säger:
mm
marcus säger:
460 föräldradagar fick man
marcus säger:
jag bygger vidare på min bajsbäbisteori
Fia den II säger:
berätta mer.
marcus säger:
det var någon rätt man skulle knapra
marcus säger:
för att få förstoppning
Fia den II säger:
muskot?
marcus säger:
ja!
marcus säger:
så trycker man i sig massa mat och föder ut en bajsbäbis på toalettgolvet
Fia den II säger:
ja den vackra sagan. äta muskot och få vara sjukskriven, med en bajs stor som ett barn i magen.
marcus säger:
kanske måste ta kejsarsnitt
Fia den II säger:
då får man vara hemma ännu mer, tills stygnen läker
marcus säger:
ja, det är en del av planen
marcus säger:
ibland har jag funderat på att bryta någon värdelös kroppsdel så man får vara hemma..
Fia den II säger:
typ skallbenet
marcus säger:
ja
marcus säger:
det gör man ju inget vettigt av ändå
marcus säger:
enda problemet är att din skalle är så tjock att ända sättet att få hål i den är… du gissade det. Att hugga på den med betarna.
Fia den II säger:
ja, spetsa dem med en sabeltand

Magnet.

Posted on by

Jag har berört ämnet förr men jag tar det en gång till för detta är värt att mala. Ältas. Gnällas om.

Vad är det med människor som bara måste umgås med ”fint folk”. Alla ska vara stöpta i samma jävla form. Alla måste vara vackra, med fina bakgrunder och lagomt bubblande skratt. Inte får man prata smalt och inte får man prata brett. Pip till vokalerna och utplåna dina vackra ö:n. Putsa bort karaktären, släta ut vecken som gör dig till dig. Rövknulla ditt liv. Förnedra det så mycket du bara kan. Gör dig till.

Jag kan bli bästa vän med en alkoholiserad spädgrisuppfödare med psoriasis, inga problem. Får han mig att skratta, får han mig att gråta, får han mig att känna är han min vän. Jag har ingen jävla kryssformulär jag checkar av. Vita tänder, check. Presentabla kläder, check. Kulturell utbildning, check. Nä fy fader, nog sitter man hellre där i spädgrisuppfödarens sår-rugor och dricker sig full på folköl.

Människor kommer in i ens liv av en slump. Försöker man konstruera blir det luftslott. Falskt. Fejk som det så häftigt heter. Det blir som en sjö där man dräper ut gäddorna och mörten och planterar in lite finare ”ädelfiskar”. Är det på rikt? Man letar inte ett umgänge, umgänget kommer till en. Man hittar inte en lucka att passa in i. Livspusslets bitar är som magneter. Det är som med all kärlek, det är känslan som är kompassen.