Grekte

Åkte på te hos Greken idag. Jag är glad att jag är jag och att mina vänner är mina vänner. Jag vill alltid att vi ska vara CP:n. Aldrig normala. Aldrig med benen i kors och Odd Mollykläder och en latte i näven. Det får aldrig hända. Inträffa.

Istället vill jag äta kanelbröd med ost. Svepa apelsinvatten och kleta kring bordet med smör. Sitta ihopkrupna på stolen, aldrig ha fötterna på marken. Se varandras brister, dövhet, synhandikapp, dregel och felsägningar. Påpeka dem. Se på bilder där man ser ut som ollon, skratta åt varandras tänder. Ta på sig ryssmössor och sitta och hoppa i soffan en halvtimme. Må oss aldrig växa upp.

Gott nytt år. God ny sekund.

Här händer det inte mycket. Jag som hade tänkt ta allt ett steg vidare. Jag har många drömmar nu och även ambitioner. Just nu får de inte komma fram. Jag är bara en liten snorjärs som endast simmar upp till ytan när det ska ätas. Just nu är mörkret och alltet för överväldigande. För mörkt, för stort. För äcklig och vidrigt. Just nu är schizofrenin för väldig. Pessimisten har brutit ner positivisten i armbrytning, en jordskredsseger. Varje år börjar livet om, eller det borde ju vara varje dag. Varje dag, varje sekund. Jag kan verkligen det här med att återupprepa ord, det är nog min grej.

2011 ska bli det bästa. I gonna make it so. Gott nytt människobarn.

Dungen.

Dungen. Var på spelning med Dungen på Kulturens Hus i fredags. Jag var trött, sliten. Sur och fittig. Satte mig ner. Känns alltid lika skumt att sitta när man kollar på ett band. Grinig för det också. Trodde först det skulle bli folktomt, att alla dumma Lulebor inte skulle komma. Inte förstå.

Bandet drog igång. Jag gapade som en fågelunge. Jag rycktes med. Jag svävade upp från min plats. Jag steg som rök mot taket. Jag vete fan vart jag tog vägen. Jag var där.

Bandet slet som djur. De levererade. Ljudet var kasst men de är ju inte deras fel. Gud så jag älskar riktig musik. Musik som lever. Inte Kevin Borg i en galleria framför en CD-spelare. Jag ville bara hoppa, hoppa runt. Slita ner väggarna. Halsa öl som jag inte hade i näven. Knarka. Jag vet inte allt. Leva.

Dungen är ett band man ska se live. Det går inte att jämföra med att lyssna på skivan. Det är människorna som gör det. Man måste vara där. De måste vara där och spela. Ösa. Slita som djur. Tro på sin musik.Få mig att tro på den.

Det blir en nästa gång.

Day 11 – Your siblings

Jag har bara en sibling. Min bror. Snoris. Min kära bäääbisbror. Vi är nog de två mest olika människorna i världen. Att vi två har kommit ut ur samma kvinnokropp är lite av ett fenomen. Han är fin min lillebror. Det vi båda två är bäst på i världen är att reta upp varandra. Reta upp varandra till bristningsgränsen. Hälften av gångerna vi pratar i telefon kastar vi båda två våra mobiler i väggen eller golvet efteråt. Tro inte att det inte är kärlek, det är kärlek på vårt sätt.

Jag kommer ihåg att vi hade mycket roligt tillsammans som barn. Jag fick klä ut honom till prinsessa. Vi lekte lilla huset på prärien med soffan som vagn. Han var Charles, jag var Caroline. Det var tider. På den tiden var vi alltså gifta.

Jag är fem år äldre än lillebror. Jag vet inte om han någonsin sett upp till mig men han har ändå visat sin tillgivenhet på många sätt. Jag har alltid älskat att klösa rugor. När han var liten hade han konstant skrapsår på knäna. Direkt han fick en sårskorpa kom han springande. – Fia, Fia, vill du knåpa mina sårrugor. Jag blev helt lyrisk. Är inte det syskonkärlek så säg.

Jag kommer aldrig att glömma den dagen han fick övertaget rent fysiskt. Han var väl 12 och jag 17. Den dagen drog han ut mig genom ytterdörren endast hållandes i mitt hår. Jag har aldrig sprungit så fort genom ett potatisland. Det händer fortfarande kan jag säga. Det piffar upp, det gör det sannerligen.

Det spelar ingen roll hur gamla vi blir, vi är ändå de syskon vi alltid har varit. När vi är hemma på middag hos mamma och pappa tuggar jag med munnen öppen och smackar så att bara han ser. Kastar mig handlöst på golvet när han tar i mig och låtsasgrinar så att pappa ska tro att han slagit mig. Det är så vi är och jag hoppas att vi alltid kommer att vara.

Jag hade inte velat ha det på något annat sätt.

Carl Norén.

Har jag legat under en sten? Vart befinner jag mig, det är som om jag återupptäcker världen varje dag. Hittade det här idag, hur har jag kunnat missa. The Anger grym låt. Rätt grym video ändå. Enkelt, grafiskt och talande. Jag gillart. Starkt. FETT! (kan man säga så i min ålder)

Fredag. Änterligen. Känns som om det var Fredag nyss men nu är det Fredag igen. (Hur många Fredag kan man få in i en mening.) Ingen är gladare än jag för det betyder att imorgon får jag sova tills jag vaknar. Mitt mål i livet.

Ikväll blir det Kulturens Hus och Dungen. Blir bra det hära!

MUMFORD & SONS. SIGH NO MORE

Jag har lyssnat hela dagen. Jag har lyssnat om och om igen. Fulländat! Perfektion! Den här skivan talar till mig som en röst från ovan. Den här skivan är för tillfället min religion. Jag gillar allt. Hur kan man skapa något så bra? Läskigt. Dessutom är texterna helt otroliga. Stämsången. Sången. Musiken. Soundet. Känslan. Allt. Och som om det inte vore nog är omslaget helt fabulöst.

Jag är kär på rikt. Nu ska här nötas! Jag måste vara ett riktigt white trash för banjos talar direkt till mitt hjärta och det har de alltid gjort.

Day 10 – What you wore today

Det känns som om den här utmaningen aldrig tar slut. Visst är det lite kul med färdiga ämnen och man blir uppmanad att skriva om sådant man inte skulle skriva om annars. Dock finns det ju vissa ämnen som känns mindre relevanta än andra. Hint. Hint. Jag är ju ingen dagens outfit-människa även om jag är besatt i kläder. Jag har ett allvarligt köpsugstvång. Jag blir lycklig av att köpa kläder, hur skadat är inte det? Just nu är det jackor. Jag fantiserar om ytterkläder, oversizeade sådana och jättelånga halsdukar. Jag måste till att sticka själv för jag vill ha en som är en kilometer lång eller så. Det ska bli mitt julprojekt för man är ju ledig hela tre dagar i rad. Hurra. Jag hinner säkert sticka en centimeter under den feta ledigheten.

Idag är det -25 i Blåshålet. Direkt jag går ut vill jag skrika rakt ut och jag riktigt känner hur psyktbrytet och ilskan fräter i mig. Jag vill slå och sparka klimatet. Jag vill slå in skallen på mig själv för att jag är så dum som väljer att bo här. Hur kan man göra så mot sig själv?Jag har lärt mig något nytt också. Ha inte för roligt på helgen. Vardagen känns ohövligt värdelös när man levt i euforin några dagar. 8.00-17.00 Måndag-Fredag. Vad är det för ett liv? Jag bara undrar. Nä nu ska här göras något åt.

Nåja här kommer en dagens outfit-bild. Bara för att jag aldrig har provat på och för att jag vill göra allt som finns här i livet. Frys inte ihjäl där ute. Adjöken.

Påvehatt, lånad av mamma och pappas hund Zeke., Morgonrock, mammas.