Månadsarkiv: februari 2011

Storebror stal min sista substans.

Posted on by

Ibland blir jag rädd för mig själv, eller rättare sagt rätt ofta. Jag är inte sen med att rya och döma ut saker och ting. Big Brother är just ett sådant ting. Igår råkade jag av en händelse gå in på webben och kolla lite på första avsnittet av årets upplaga. Det var inte alls med mening och jag vet inte hur det hände. Helt plötsligt var jag bara där, fastnaglad.

Som genom ett trollslag hade jag sett båda avsnitten som fanns ute och inte nog med det, när de var slut och det inte fanns något kvar längtade jag efter mer. Jag är en vedervärdig människa. Fy skäms på mig själv. Vars fan har jag tappat vettet? Kanske har jag aldrig haft något förutom i min lilla låtsasvärld. På senaste tiden har tre olika människor kallat mig psykopat. Om jag försvinner ett tag är det för att jag har lagt in mig själv baki avdelning 32.

Helgen som var. Den var.

Posted on by

I mitt liv ter sig ingenting normal, givet. Vad jag i förväg har tänkt och förväntat mig inträffar aldrig. Allt som oftast blir det ungefär på motsatt sätt. Det är mitt liv, mitt öde. Min väg att vandra på.

I fredags äntrade jag och fröken E Y-bussen mot Umeå klockan 12.00. Vi åkte iväg, kacklade och skrattade våra rökkärringsskratt. Halva resan spenderades med att spekulera när gratiskaffet skulle serveras. Vi såg en värdinna sitta framför bakre dörren, men hon bara satt där och vägrade att sköta sitt jobb. Vi tyckte det hela var mycket underligt innan vi abrupt fick byta buss för att en ung flicka hade skitit stock på toaletten. När vi gick ombord på nästa buss fick jag syn på kaffet. Det var självservering och våra små gliringar mot värdinnan hade varit helt förgäves. Hon var inte bara arrogant utan en vanlig resenär.

När vi kom fram sprang vi som svettiga psykskallar på stan för att se om shortsen vi stalkat och trakasserat efter i Luleå skulle finnas i Umeåbutiken. De fanns och de var grandiösa. Glädjeruset hade inga gränser.

Väl framme hos M smackades en färg in i hennes skalle och vi kokade varmkorv och sprättade vinet. Efter det drog vi vidare till en studentkorridor på Mariehem och festade lite snabbt sittandes på en säng innan vi drog vidare till en tentafest i ett kollektiv. Det var en trevlig fest och vi lyckades riktigt bra med att interagera med studenterna. Lite lögner och ett tjock lager foundation skapade de rätta förutsättningarna för att kameleonta in.

Hux flux var vi inne i stan och dansade som tokor. Sedan blev det svart. Mörker. Total och fullständig kortslutning. Nästa gång jag vaknade låg jag på moroten i M:s studentlya med en tjocksnodd i håret. Flickorna hade haft en hård kväll, de hade fått agera skötare hela natten.

Dagen efter låg jag i soffan och gapade som en fågelunge samtidigt som jag fick gårdagen återberättad.  Jag hade varit speciell, annorlunda. Mer behöver inte förtäljas. Jag hade även hittat mig en 55 årig, söndersolad kvinna som jag ville stå kind mot kind med. Det var hon och jag mot världen. 14 h senare slutade jag att kräkas.

Trots detta lilla nederlag var helgen ljuvlig. På lördag bjöd M på oxfilén och pepparsåsen. Vi orkade oss in på folkan för att se på ett band. Vi åkte hem och fröken E underhöll oss i sin egen vindimma. När barnet hade somnat in låg jag och M skavfötters på moroten och pratade om existensen till tidiga morgontimmen.  Tack flickor, med er är det till och med roligt att vara vedervärdig.

Kan man vara klepto utan att veta om det?

Posted on by


Källa: Risigaste bilden på internet. Nu är den försvunnen därifrån också.

Igår hade jag ett mycket intressant samtal med en väninna. Vi pratade om hennes försvunna kjol. Inte för allt för länge sedan anklagade hon mig för att ha stulit den. Hon sa det inte direkt rakt ut men hon indicerade på att den var borta från hennes hem och att det var lustigt att jag helt plötsligt hade en likadan och i samma storlek. Jag tog det hela mycket hårt och tog fram bevisning i form av en bekräftelse på min beställning från H&M.

Igår spekulerade vi vart fanskapet kunde vara. E började fundera på om hon aldrig köpt någon sådan kjol, att hon kanske aldrig hade haft den i sin ägo. Hon hade kanske bara drömt det. Jag sa, men jag vet att du har en för du hade den en gång när vi var och åt lunch, du hade något randigt till. Vi spekulerade och spekulerade. Helt plötsligt kläcker kvinnan. Men det var ju du som hade det då. Det måste vara såhär, jag har drömt att jag har en sådan kjol och du har drömt att jag har den i din dröm, den finns inte.

Jag är rädd för mig själv och min omgivning. Är hjärnan i en skål någon annanstans. Det återstår att se.

I helgen ska vi åka tillsammans till Umeå och svinga oss i Umelianen och hänga på tentafester med ungdomarna.  Naturligtvis vill hon ha kjolen just den här helgen och det duger inte att låna min. Hon vill inte ha på sig stöldgodset.

Lägga ner. Lägga upp

Posted on by

Hej kära läsare. Förut var ni nästan 200 om dagen. Nu är ni 45. Statistiken tyder på att jag gör något fel, att något är helt åt helvete. Att jag är inte ens är i närheten av något på uppgång.

Så läsare, ni få som finns kvar. Vad ska jag göra? Döda. Bygga om. Göra något nytt. Hjälp mig.

Kärlek till er människobarn. Nu ska jag grubbla på hur man blir mer intressant.

Pepp

Posted on by

Om det är någon känsla jag kan bli knarkare på så är det när någonting/någon peppar mig. När jag blir inspirerad, när jag känner lust. När jag känner att jag inte vill ge upp. När jag kan fortsätta in i evigheten.

Igår var jag och Amanda på boxning. Redan på uppvärmningen kände jag att jag ville rulla över på rygg och dö. Jag kände halsen värka, svetten rinna, händerna darra. Besvikelsen över att vara svag och inte kunna ge allt ställde sig som en väggspärr mellan mig och min förmåga. Jag ville bryta ihop, ge upp. Gå ut från det förbannade rummet och smälla igen dörren som en hormonstinn 14-åring. Jag fullföljde och det gick över. Även om jag var besviken över min egen insats så fortsatte jag. Jag harvade på, gjorde vad jag kunde där och då.

Känslan när passet var över var obeskrivlig. Nu vill jag bara dit igen. Vara ett bättre motstånd. Klara av några fler armhävningar. Jag är peppad. Jag vill köra. Jag vill orka lite mer.

Christian Walz

Posted on by

Jag är ingen schlagerbrud, det måste jag bara få konstatera. Visst det är underhållning. Det tänker jag inte förneka.  I helgen låg jag hemma hos föräldrarna i fosterställning och lördagskvällen spenderades framför TV:n och Melodifestivalen. Därav kan jag skriva det här inlägget. Annars är jag totalt bortkollrad.

Jag måste säga att Christian Walz låt- Like a suicide verkligen fastnade på min hjärna. Den känns ganska Salem Al Fakirig i soundet och på något vis är den ju en schlagerlåt i en smaklig kostym. Hur snyggt är det inte innan fetaste höjningen vid 2.0 med I guess i love how it burns.  Fabulöst. Jag gillar den, den gör mig glad. Jag är faktiskt lite ledsen att den inte gick vidare. Men varför bli förvånad, svenska folket saknar ju helt smak. Dock är jag glad för att Loreen gick vidare, även om det var till andra chansen. Hon äger ju bara. Vem vill inte svinga sig i lianerna till den låten. Punkt slut.

Christian Walz – Like A Suicide

Vintersvin

Posted on by


20 graders kyla. Är det något vi ska behöva leva i? Det går inte en dag utan att jag ifrågasätter mig själv och mitt val av boplats. Jag väntar på takdroppet och kalfläckarna på asfalten. En solvarm vägg att luta sig mot. Hopp. Rosévin och maskrosskott.

Tydligen är det så att här i norr har inte ens hälften av snön kommit i mars. Kan det verkligen vara så? Den här vintern har mestadels varit en tung, blöt gammal filt. Något skabbigt som man slänger över folk man inte orkar se.

Släpp taget vinter. Det är inte coolt att plåga folk på det här sättet.

Sally höjer min puls

Posted on by

Ibland bara vänder det. En bajsdag blir till en helt okej dag. Lyckan heter som vanligt i mitt patetiska liv konsumtion.

I förrgår promenerade jag till Kupan på lunchen. Strosade runt och såg bara skit. Jag kände besvikelsen komma krypande, rädslan för att inte bli tillfredsställd. Helt plötsligt höjdes pulsen. 4 st av de större modellerna av Sallyburken stod på en hylla. Hurra! Fick ärva en av Elsa för några år sedan, en röd fin sådan som det numera bor Oboy i. Den tycker jag mycket om.

Jag  roffade åt mig burkarna och höll dem som små spädbarn medan jag sprang till kassan. Jag tittade misstänksamt åt höger och vänster efter en möjlig burkkapare. Ingen hann ta dem. Synd bara att de inte ryms i mitt minimala kök. Nu är det burkförbud på riktigt. En vacker dag ska jag ha hembakta skorpor och sådant i dem. Den dagen jag blir vuxen.

Rynka

Posted on by

Kan den här dagen ta slut? Jag grämer mig över att body pump står på schemat direkt efter jobbet. Hujedamig. Men det skall göras. Det är när man svettas som man lär sig, det är när man svettas som det ger. Det är min nya sanning. Direkt efter svettning är det hem, hem och snusa rynka. Idag saknar jag Mu mer än någonsin. Hon är kärlek.

Irriterad, intolerant, orolig, grälsjuk och aggressiv.

Posted on by

Premenstruellt syndrom, PMS, är ett samlingsbegrepp för olika typer av fysiska och/eller psykiska besvär under förstadiet till menstruationen och som i vissa fall kan utgöra ett handikapp. PMS-besvären är mest uttalade 3 – 10 dagar före mens men många kvinnor kan även ha uttalade besvär vid ägglossning. Det är ofta de psykiska symptomen som dominerar vid PMS. Stämningsläget förändras i riktning mot nedstämdhet och kvinnan blir känslomässigt instabil. Det gäller allt mellan ”att känna sig olycklig” (vara dysforisk) till verklig depression. Däremellan ligger tendens att bli irriterad, intolerant, orolig, grälsjuk och aggressiv.

De som aldrig har upplevt PMS har aldrig varit till helvetet och vänt. Igår ville jag svälja spik, muttrar, törnekronor och häftstift för att sedan spränga mig själv i luften. Det finns inget mer vedervärdigt. Jag är glad att jag inte har en pistol hemma, för om jag hade haft tillgång till en sådan hade jag för länge sedan haft den i munnen och min hjärna hade legat uppåt väggarna.

Idag har parasiten PMS hållit sig lite lugnare. Jag känner dock hur fanskapet är och krälar mig kring ryggraden. Skapar molande i ryggslutet och forcerar mina stackars nerver att vandra genom skinnet och lägga sig utanpå huden. Där ligger de hopkurade och darrar av upphetsning. Släpper jag det minsta på kopplet går de till anfall och sliter sitt offer i stycken. De är bestar, slemmiga och blodstörtiga.

Igår sa jag upp bekantskapen med min familj. De åt palt utan att bjuda in mig. Jag kände sveket. Jag kände övergivenheten. Det finns gränser för vad en människa klarar av.