Hur kan man skriva och producera en sådan här fulländad skiva. Äckligt bra. Texterna. Åh. Det är en ren njutning. De kryper in under huden och spelar på äkthetens nerver. Genialt. Har helt snöat in på Inga kläder, Alla mina låtar och Mitt hjärta blöder. Nä. Alla spår är bra på denna skiva. Alla. ALLA. Jag finner inte ord. Tror det är Christan Walz som körar där i bakgrunden och det är bara så vidrigt snyggt. Veronica Maggio. Kvinna. Du är jävlart i mig otrolig.
Wihoooo. Hann få mig en sparkdräkt innan de sålde slut. Den här kommer bli helt perfekt att krypa in i efter en bastu på ön i sommar. Sparkdräkt. Ja tack. Grym kollektion för övrigt. Unisex dessutom och framförallt. För en bra sak. Det gör det roliga ännu roligare.
Vilken påsk det har varit. Jag är nöjd, jag hade inte velat vara utan flertalet av ögonblicken. De små vidriga sattygsögonblicken hade dock kunnat få passera.
Sol är liv. Det är inget snack om den saken. Det känns som om man är tinad igen, tinad efter en lång och jävlig istid. Jag har suttit och stekt mot ladugårdsväggen, druckit kaffet ute, ätit daimstrut, jagat hund som skäller fast alpackor, tvättat bil, sytt tyg, varit in i spökstugor, kört fast i ett krondike, fått en grästuva i käften, skrattat med familjen, druckit Captain Morgan i kön till krogen, haft kvalitetstid med min lillebror, svept vitryssar, blivit påmind om storheten hos någon nära, ätit korv om natten, fikat med vänner, känt med andra, rivit i mitt liv, blivit kär i en fyrhjuling, suttit i en sandlåda med en vän som ska flytta och som jag kommer att sakna, insett att livet alltid går vidare. Vad man än tror så gör det alltid det. Det flyter på som vilken ström som helst.
Fyrhjuling. Jag vill ha. Haaa. Vem vill ha en vit springare.
Vidrigaste stugan mitt i ingenstans. Hade någon låst in mig där i 15 minuter hade jag varit redo för psyket.
Det är kallt att få sådant här i stövlarna.
Egentligen är jag inte mycket för högtider. Vi firar dem ju egentligen inte för deras rätta syfte och mening. Nuförtiden är de mest ett kommersiellt jippo, en kampanj för konsumtionen. En chans för Ica Kvantum att få plöja ut lammkött och sälja tusentals kilo godis till barn med vittrande mjölktänder. Inte fan är det Jesus vi har i tanken när vi sitter där och ringlar i oss gelémaskar. Nu ska jag inte generalisera, men de flesta jag känner har i alla fall har ingen aning. Detta inkluderar mig själv och jag har gått på kyrkans barntimmar.
För mig betyder påsken mest att jag kan unna mig att ligga på sofflocket och att det är legitimt att trycka kolossala mängder gotta trots att badsäsongen är mindre än en månad bort. Dock kan jag säga att det inte alls känns fel att komma hem till byn, till ett påskpyntat hem. Hela eftermiddagen har jag och lillebror suttit på altanen i solen och ätit hemtorkat renkött och druckit päronsoda. Det är så det ska vara, inte på något annat sätt alls. Glad påsk.
Ps. Den lilla vita fågelungen i blå hatt är tydligen min. Mor min sade: – Tänk att den där fick du när du var ett år, fattar du hur gammal den är? Jag svarade: – Lugna dig nu kvinna, så gammal är den ändå inte, det är ju ingen antikvitet för i helvete. Ds.
Idag har varit en riktigt bra dag. När den först började måste jag medge att jag var mycket skeptiskt, det kändes som om den skulle bli riktigt vedervärdig. Jag vaknade med träningsvärken från helvetet, benen kändes som huggkubbar och jag hade reumatisk värk i axlarna. Och till råga på det jävlades internet. Dagens i-lands problem. Nåväl det löste sig. Jag har varit fattigare än en kyrkråtta och av en händelse gick jag in på internetbanken för att se hur många ruttna korvören jag hade kvar. Lönen var där, wihooo. Amanda, jag och James promenerade upp på stan, strosade i butiker och satte oss ute i solen och fikade latte och äppelkaka. Det är inte mycket som krävs för att livet ska kännas riktigt värt.
Väl hemma igen upptäckte jag att handen hade åkt ur arslet. Det var månader sedan jag sist såg den och här var det inte bara tummen det var frågan om. Ramade mina fina bilder från Indien. Två av dem köpte jag i en liten butik i Udaipur där unga kvinnor ställde ut sin konst och den tredje är en affisch från National Gallery of Modern Art New Delhi. Allt som allt tog det 15 minuter. I mitt nya Tv-lösa liv baki künüln ska jag vara kreativ och driftig vareviga dag. Sådeså.
Jag är djupt nere i träsket nu. Jag har helt hookat in på denna Nickelbackaktiga låt, de jag avskyr och hånar. Jag vet inte vad det är. Introt är helt jävla ljuvligt och refrängen får mig att vilja hoppa sönder en lägenhet. Det är äckligt hur man kan gå igång på saker och ting. Fast spelar det egentligen någon roll när man blir peppad, glad och tokig på samma gång. Nä. Politiskt korrekt känns så 2010.
Käre Tör tipsade om den här låten. Jag har helt snöat in.
Råkade spana in den här snyggingen i fredags när jag var på bolaget. Jag blev stående. Stirrandes. Som tagen av en storm. Såhär ska det se ut. Med den här utsidan är det nästan så att jag kan ha överseende med innehållet. I den bästa av världar smakar den lika gott som den ser ut. Jag känner på mig att det kommer bli några sådana här tomglas i mitt nya künülhus.
* Alkoholhalt 12,0 %
* Sockerhalt 81 gram/liter
* Användning Serveras vid cirka 8°C som sällskapsdryck.
* Smak Halvsöt smak med ton av smultronkaramell.
Läste nyss detta på en kollegas statusrad. Svårare än så är det egentligen inte.
En dag ska jag dö. Alla de andra ska jag leva.
Hembakt. Ojämförbart med köpesfika.
Det finns rejäla människor och så finns det REJÄLA. Väninnan A är av varianten man skriver med versaler. En kvinna som har slängt ihop sju sorters kakor när man kommer på kaffe en torsdags kväll. I en drömvärld hade jag också haft sju sorters kakor på mitt kakfat, det med flera våningar. Dock pallar inte psyket med att ha dem i frysen, i hemmet. Finns det kakor, äts det kakor. Svårare än så är det inte.
Det är gott med doppa. Något så fruktansvärt. Ja det är det sannerligen. Småkakor. Gott.
Smart recept för att fylla kakfatet. (Den stora husmodern A:s källa)
