Månadsarkiv: maj 2011

En god värld eller bara ren hjälplöshet.

Posted on by

Igår åkte jag till Boden för att hämta mina nya bokhyllor på Mio. Efter betalningen fick jag köra fram till utlämningen och hämta mina paket. Där högg jag i och började bära ut paketen. Ut sprang en man och hejdade mig. Det där gör jag sade han. Han tog paketen och bar dem mot min bil. Kan du öppna bakluckan frågade han. Den är naturligtvis trasig. Oöppningsbar. Så jag menade på att han kunde lämna paketen på marken bredvid bilen och att jag själv kunde trixa in dem bland all annan bråte. Han vägrade och baxade sedan in dem i resten av taikonhögen.

Idag hämtade jag ett stort tungt paket på Aurorakiosken och gick och släpade det efter världens längsta och blåsigaste gata. Plötsligt kom en man med mustasch och cykel och erbjöd sig vänligt att ta paketet på sin pakethållare. Jag tackade artigt nej till erbjudandet och fortsatte att släpa paketet tills lökringarna var i midjehöjd. Varför tackar man automatiskt nej till hjälp från okända människor. Dumt.
Det finns hopp för mänskligheten, eller så ser jag helt enkelt bara hjälplös ut.

Ett andhål

Posted on by

När det är som mest hektiskt måste man smacka in en resa också. Det får gå i 110, det får gå i vilken fart det vill. Hur fullt det än är i kalender. Hur mycket borden och måsten det än må finnas så kan alltid en resa klämmas in. Det som är roligt tar aldrig, det bara ger. Nu ska vi iväg. Vi ska skapa minnen för livet. Tre riktigt goda vänner, sol, bad och god mat. Jag älskart! Om 13 dagar guppar vi i det Egeiska havet.

När man vinner oavsett.

Posted on by

Tidigare i veckan fick jag ett sms av en god vän som löd. Jag citerar. ” Jorden ska ju gå under på lördag enligt bibeln och en gubbe. Så vi slipper snart livet! det var väl en upplyftande nyhet.

Till historien hör är att vi under veckan lidit extra mycket av det premenstruella syndromet. Livet har inte uppskattas helt enkelt.

Denna sägen eller vad man nu ska kalla det har gått runt och blivit en sanning i vår lilla intima bekantskapskrets. Idag ringde de och frågade om jag på lördag ville komma och sova över hos Runan. Där skulle de nämligen samlas alla flickorna och sova över, trycka mat och karameller. Jag tackade artigt för invitationen och sa nej tack, men tack för att ni frågade. Jag ska ut till stugan med mina föräldrar. Det är premiären och han går icket att missa.

Efter en stund ringde de igen och skrattade. – Men världen går ju under på lördag, vill du verkligen vara den som är 30 år gammal och är med föräldrarna, hur coolt är det? sade de och hånskrattade rått. Jag kände picket i bröstet men stod bestämt kvar vid mitt beslut.

Efter en stund när jag tänkt igenom alternativet till mitt lördagsöde, återkopplade jag till mina vänner med svaret. Varför skulle det vara bättre att leva sin sista dag halvnaken, moffandes tillsammans med tre fylliga kvinnor ovanför ett darrhak; läs (kvarterskorg med speciellt klientel) på Örnäset. Det är såhär livet ser ut. Vilken lyckligt lottad människa jag är. Jag kan inte komma över det.

Knivning av en spädgris.

Posted on by

Det är inte alltid roligt att ha hund. Allt som oftast är det helt underbart men allt har ju som bekant sina baksidor. Doris älskar inte att klippa klorna, hon tycker om jag ska vara mild att det är vedervärdigt. Här hemma har det testats alla möjliga varianter. Tvång, duttande, en klo i taget, mjukosttubar och jag vet inte vad. Hundjäveln skriker ändå som en stucken gris. Det låter som om man håller på att kniva en spädbarn, ja jag vet inte vad. Detta ljud får det att skära i hela min kropp och svetten att spruta ur varenda por. Varje gång känns det som om jag ska få en panikångestattack.

Igår kom då den dagen där man inte kan dra på det längre, när klorna ska klippas. Men eftersom jag numera har hela mitt bohag nedpackat i kartonger var naturligtvis klotången spårlöst borta, så det gick inte att utföra djurplågeriet.

Idag bestämde jag mig för att testa klippa hennes klor på en djuraffär. Där kommer jag in med mjukosttuben uppstickandes ur handväskan. Kvinnan i butiken ber mig lyfta upp Doris på ett trimbord och säger att vi ska köra igång. Lite käckt drar jag upp mjukosttuben och säger att denna ska jag mata henne med samtidigt som du klipper. Kvinnan ser på mig skeptiskt och säger: – Då belönar du ju ett dåligt beteende. Jag stirrar tillbaka med tomma, dumma ögon och inser att hon naturligtvis har rätt.

Hon ber mig slänga ner stackers Dorran på sida och hålla henne lätt. Såklart skriker hunden så att det ekar i hela butiken och en stackars skärrad tant ursäktar sig och springer ut igen efter att ha frågat om en fågelbur. Allt som allt tog det 3 minuter. Visserligen var jag lika svettig som efter att ha sprungit en halvmil på ormen.
- Härifrån blir det bara bättre sa kvinnan. Efter 2-3 gånger kommer hon inte ens att göra motstånd, för hon vet att det inte är lönt. Kalaset gick på 50 kronor. När hon sa det i kassan sa jag: -50 kronor, driver du med mig, för mig hade det här lätt varit värt en femhundring. Den kvinnan är min gud. Jag är kär. Jag vill leva mitt liv med henne. Hon är underbar. Varför göra jobbiga saker själv när man kan leja bort det till dem som kan. Aldrig mer ska jag göra det besvärligt för mig själv.

Längtan som gör ont

Posted on by

Just idag längtar jag något förjävligt mycket till Indien. Jag längtar så mycket att jag skulle kunna kasta bort allt annat i mitt liv.  Jag längtar efter de varma människorna. Leendena. Tokiga lortungar som gillar att kramas. Värme. Ljudet från insekternas symfoniorkester om kvällarna.  Jag orkar inte se på bilderna från Indien. Jag byter kanal så fort något som är relaterat till landet visas på TV. Hemma snurrar jag jordgloben så att Indien hamnar mot väggen. Syns det inte, så finns det inte.

Jag orkar inte tänka på att allt som finns där borta. Här och nu. Det livet. Livet som är fattigare än här men rikare än någon annanstans.

Om kvällarna innan jag somnar rabblar jag barnens namn för mig själv. För att aldrig någonsin glömma en enda unge.

Där jag alltid hittar återhämtningen

Posted on by

I fredags packade jag sjömanssäcken och begav mig hem till byn. Jag behövde det, jag behövde återhämtningen. Drömmen var såklart att få åka ut till ön, men lillebror och låtsaslillebror hade första tjing. Det är helt otroligt att det går att vara där ute redan nu, jag tror pappa sjösatte den 8 maj och det är nog det tidigaste någonsin.

På fredagskvällen gick vi nedåt trädena med hundarna. Såklart skulle det hoppas på balar precis som när man var liten. Jag blir aldrig för gammal för något, barnasinnets glöd är stark. Omöjlig att släcka. Dessvärre spräckte jag byxorna, men det var det helt klart värt. Jag invigde även min nya pippitröja som mamma stickat, 28 års längtan är över.

Lördagens spenderades stekandes ute i solen. Benhåren dansade i vinden. Här i byn spelar ingenting någon roll, man kan bara vara. Hårig och vedervärdig, med oborstade tänder. Ligga och halvsova bort dagen på gräsmattan och dricka kaffe tills man får ont i magen.

Gick för att kika om vitsipporna som vi importerade från Brattbäcken hade kommit upp. Mycket riktigt en liten vit tuva bakom bagarstugan gick att finna. Finns det inga vitsippor att ligga och skratta in våren i får man ta saker i egna händer. Jag ska dela och plantera denna tappra lilla tuva tills hela byn är en vitsippebacke. Så det så.

På lördagskvällen gick vi en nätt liten promenad på 1,5 timme till råken bakom björnholmen. Pappa har talat om hur fint det är där. Vi slog oss genom gänglig björkskog i säkert 2 kilometer och när vi äntligen var framme kom vi till ett igenväxt sund. Vackert har det säkert varit där någon gång. Däremot visade naturen sin symmetri. Och solnedgång i en björkskog är aldrig ovackert. Det behöver man inte oroa sig för.

På väg hem  hamnade vi mitt i midsommarnatten i Alla vi barn i Bullerbyn.  Hundarna jagade storspoven och kutade tills Doris spydde av utmattning. Det här är livet. Ingenting annat.