Jag tror fanemej inte att det finns något bättre än att dricka sitt morgonkaffe på storsten. Det känns nästan som om jag är med i en reklamfilm för Grumme tvättsåpa. Jag är säker på att man hade kunnat sälja vad som helst med den här scenen.

På den här stenen har jag lekt, fiskat naken, varit kär och filisoferat med goda vänner. Storsten var en gång i tiden mitt och lillebrors hus. På den tiden var vi gifta och jag lagade mat i en nedsänkning där regnvatten samlats. Samtidigt var min bror/make ute och jagade efter föda. Var det en riktigt bra dag kom han hem med en mört och kanske en och annan snorgärs. Fisken tillagade jag tillsammans med de mystiska kulorna som rullar här ute kring botten. Hela matlagningssessionen avslutades med att jag kryddade av med sand och serverade i en skål gjord av blålera. Maken var nöjd när han fått mat på bordet och efter måltiden slogs vi litegrand. Så flöt dagarna på storsten. En riktigt fin tid.

Det är så lätt att glömma bort sig själv när man lever en ångvälts liv. Ibland måste man strandsätta sig själv på en öde ö och tvinga sig till egenumgänge.

Det gör jag nu. Det är egentligen inte tvång, jag vill vara här. Stan står med all säkerhet kvar. Vitryssarna kommer alltid att fortsätta flöda och dansgolvet är evigt. Utan varken början eller slut.

Här ligger jag i hängmattan och mitt största bekymmer är att jag snart måste gå och lägga på mer ved i bastukaminen. Livet behöver inte vara svårare än så. Jag funderar mest på varför det inte känns när blindingar landar på huden, eller varför det är maskar på veden som ser ut som kamouflerade barr. Skitsamma. Jag bara tänker på det innan jag tänker på någonting annat.

Alla människor borde tillåta sig att driva. Säga nej till den där festen. Dissa den där människan man egentligen inte orkar träffa. Säga ja till sig själv och nej till alla andra.

Ikväll ska jag njuta av mitt eget sällskap, jag är ju trots allt enligt mig själv rätt trevlig att ha att göra med.

Nu är vi här igen. När vinkonsumtionen och flanerandet blir för övermäktigt, då måste man dra sig tillbaka. Tillbaka till paradiset. Till bryggan. Åkerbären. Mammas mat. Kompisgranen. (ej felstavat) Optimistjollen. Livet är som bäst när man kastas mellan kontrasterna.

Folk pratar om de där gråzonerna som något positivt. Jag har hört relativt vackra formuleringar. Dock är det ingenting för mig, gråzonerna. Är det något jag har insett så är det just det.

Efter snart två månaders frånvaro spräcker jag nu tystnaden. Jag pratar normalt konstant och jag har många gånger fått rådet, ibland kan man faktiskt vara tyst. Inget jag har testat på i praktiken, men tigningen här på bloggen får räcka. Jag har nu prövat tystnad och det är ingenting för mig.

I detta nu ligger jag på bryggan ute i stugan och latar mig i solen. Jag bara är och det känns välbehövligt efter denna omtumlande vår. Jag älskar fart och fläkt men virvelvinden har alltid gjort mig illamående.

Lyssnade igår på Ville Virtanens sommarprat. Otroligt vasst och insiktsfullt. Lyssna på det om ni vill bli lite klokare.