Det är så lätt att glömma bort sig själv när man lever en ångvälts liv. Ibland måste man strandsätta sig själv på en öde ö och tvinga sig till egenumgänge.

Det gör jag nu. Det är egentligen inte tvång, jag vill vara här. Stan står med all säkerhet kvar. Vitryssarna kommer alltid att fortsätta flöda och dansgolvet är evigt. Utan varken början eller slut.

Här ligger jag i hängmattan och mitt största bekymmer är att jag snart måste gå och lägga på mer ved i bastukaminen. Livet behöver inte vara svårare än så. Jag funderar mest på varför det inte känns när blindingar landar på huden, eller varför det är maskar på veden som ser ut som kamouflerade barr. Skitsamma. Jag bara tänker på det innan jag tänker på någonting annat.

Alla människor borde tillåta sig att driva. Säga nej till den där festen. Dissa den där människan man egentligen inte orkar träffa. Säga ja till sig själv och nej till alla andra.

Ikväll ska jag njuta av mitt eget sällskap, jag är ju trots allt enligt mig själv rätt trevlig att ha att göra med.