Det är mycket ljuspunkter nu, rent av en stjärnhimmel. Idag bokades det biljetter till Smashing Pumpkins den 2 november i hufvudstaden. Jag och Törpojken slår följe. Återigen. Det kommer att bli mäktigt, något annat kan jag inte tänka mig. Den här nya driftigheten. Må den stanna för alltid.
Jag blev less. Riktigt less. Har öppnat ett nytt block. Kanske importerar skiten hit sen. Just nu vill jag bara vara på en annan domän.
Såhär ska jag ha det i sovrummet när jag blir stor. Inte på något annat sätt.
Nedgången. Ett adjektiv. Förfallen, risig, ovårdad, skraltig, ruffig. Det stämmer bra det. Vad blir man inte efter en sommar med alldeles för mycket vin, sena nätter, nakenbad och osunt leverne. Dekadens. Nu har jag provat på det. Dekadensen och jag har gått hand i hand. Vi är blodsbröder. Livet ska ju levas. Ibland tar man allt så konkret och det är lätt att försöka leva igen något man tror sig ha missat. Livet är ju så kort, det säger ju alla. Klockan tickar, äggen dör. Efter varje dag har man en mindre. Jag kan hålla på hur länge som helst. Hur är det möjligt att inte bli stressad då. Gud bevars oss om lugnet fick infinna sig.
Nu är jag här där man står böjd över knäna och flåsar. Sekunden efter språngmarschen. Här där allt runtomkring rungar och gungar. Svettig och varm. Hostandes foster. Ljumskarna fulla i skavsår och med tandköttsinflammation. Kan det bara få vara så.
Jag är lite av en expert när det kommer till det här med att börja om från början. Varför fortsätta att harva när det inte känns inspirerande. Nä. Jag orkar inte bygga snett och vint för att sedan efter allt slit behöva uppleva att korthuset rasar. Den här gången tänkte jag försöka vara lite mer modig. Våga vara vulgär och skriva om den verklighet som är verklig. Jag ska i alla fall göra ett försök.
Welcome to WordPress.com. After you read this, you should delete and write your own post, with a new title above. Or hit Add New on the left (of the admin dashboard) to start a fresh post.
Here are some suggestions for your first post.
I snart fem års tid har jag betalat hundratals kronor varje månad till Unionen. Eftersom jag bytt jobb och varit ledig hela sommaren handlar det om att jag är berättigad till en månads ersättning. En månads ERSÄTTNING. Sedan i början av Juni har jag skickat in papper, kassakort, intyg, fingeravtryck, dna-tops och självbiografier. Snabbare än en bumerang har allt kommit tillbaka. Vi behöver mer information skriver de. Vi behöver det och det och det. Konstantmeddelandet.
Jag förstår inte hur någon människa överhuvudtaget kan klara av all denna formalia. En sak går dock att konstatera, jag måste vara under medel när det kommer till begåvning för jag klarar då inte av skiten. Herrejävlar så förbannad detta gör mig. Direkt jag börjar mitt nya jobb ska jag säga bort både fack och a-kassa. Det är ju inte lönt att betala till dem, det är ju som att torka sig i arslet med pengarna. Jag inser nu att det enda vettiga är att ta motsvarande summa och sy in dem i madrassen. Tryggare back-up kan man inte ha om man nu skulle lyckas göra sig arbetslös. Så får det bli. Unionen, ni kan dra åt helvete. Jag tål er inte. Vad som än händer, vår relation har sett sitt slut. Adjö. Må ni brinna.
