Det är av vännerna vi lär oss om oss själva. Jag uppskattar ärlighet, gudarna ska veta att jag älskar den. Ärligheten. Den får gärna kännas som en käftsmäll. Det får svida och bli varmt om kinden. När huden sticker och hjärtat rusar, det är då det händer grejer.
Igår öste jag skit till en vän. Jag skottade. Klagade. Vred och vände. Undrade. Spekulerade. Efter att jag gått an en stund sade han:
-Det är ju precis så du gör, så du beter dig, så du fungerar. Hur känns det nu när du är på den andra sidan. Det är rätt åt dig, du förtjänar det här. Inser du nu hur det känns att vara den personen. Sedan skrattade han rått.
Jag blev bara tyst och började skratta nervöst. Sedan började vi prata om något annat. Det behövdes inte mer.




