Jag kan inte förstå det, idag är det den sista dagen på det här året. Eller det är ju inte sista egentligen, det är ju en dag imorgon också. Vilket år det varit, tyvärr ett riktigt skitår för många av mina vänner inklusive mig själv. Året när alla slets sönder, året när alla höll ihop. Året när vi krälade på botten och nådde toppen.
Samtidigt har 2011 varit det bästa någonsin. Jag hyllar förändring, jag tror på att allting händer av en anledning. Det finns en mening, en större bild som är svår att tyda i närsyntheten. Man måste ju vara inne på rätt väg när allting bara känns bättre och bättre. Visst fan måste det vara så. 2012 kommer att bli legendariskt, jag känner det i hela kroppen.
Månadsarkiv: december 2011
En glömd räkning resulterar i en nedstängd blogg.
Nu är jag tillbaka. Jag råkade visst glömma att betala en räkning, har aldrig lyckats med det förut eftersom jag är en sådan mönstermedborgare. Hoppas att ni hittar tillbaka igen.
Lilla vän.
Det vackra.
Deportees
Jag och Tör instagramade oss genom kvällen. Första parkett.
Lördagen. Jag var inte ensam om tunga tankar, alla hade vi våra sorger, alla hade vi något som malde och fördunklade. Vi drack vinet, ölen, och åt delikatesser i en matsal full av värme och ljus. Mitt i allt kommer man på sig själv med att ha trevligt, man hör musiken som spelas. Vi peppade på en stund och gick sedan till Kulturens hus för att se Deportees.
Väl där drack vi öl och florerade i det vanliga Lulefolket. Pratade skit om Kulturens hus och deras alltid halvdana försök att styra upp något kring musiken. Dock glatt överraskade att det var tillåtet att ta med sig ölen in på spelningen.
Deportees gick på. Fulla av energi. Närvarande. Det kändes i hela kroppen att det var deras sista spelning på höst/vinterturnén. De gav allt, fick mig att känna att mina 180 kronor var en riktig jävla investering. En investering i mig själv och mina goda minnen. Sist jag upplevde något liknande på Kulturens hus var när Dungen spelade i exakt samma lokal för ungefär ett år sedan. Då dansade jag fast än jag satt ner.
Det dansades även under Deportees, däremot fick vi teleportera oss bort från Luleå och låtsas att vi och bandet var någon annanstans. Inte för att det alls var svårt, det var bara att försvinna in i musiken. Snälla, söta fina Lulemänniskor. Slappna av. Det må vara kallt här, men vi måste inte stå rakt upp och ner i en klunga som pingviner som söker skydd för vind och kyla. Nåväl. Jag glömde allt för en stund, allt. Det är sådana stunder vi lever för. Tack.
Stulen uppenbarelse.
Vad det värmer, en fredag som denna, att gå in på en kär väns blogg och läsa ett världsfint inlägg om en delad stund. Försökte skriva någon om det, men det känns liksom som om jag blir parodi. Varför ens försöka när det redan är gjort på bästa sätt. Läs inlägget här: Uppenbarelse
Tillbaka i ledet.
Nog är det guds förbannat. Förra veckan stod jag på toppen av det högsta av berg och såg ner på alla andra och gottade mig i mitt fantastiska liv. Vem kunde ha ett bättre, jag levde varje människas hemliga dröm. Ja, nog blev jag girig, var tvungen att roffa åt mig som värsta kommandoran. Se så det går, gick.
Veckan efter värker kroppen och kräksjukan kommer som ett brev på posten. Det vet väl alla, man får inte vara för nöjd. Högmod mina vänner straffas alltid. Alltid. Nu har jag legat i soffan i dagarna tre och begrundat mitt liv. Nu är jag där jag ska vara. Där längst ner, med tankar om att jag en dag ska sitta i entrén till Konsum och äta kattmat direkt ur burken. Tills dess står jag till höger i rökrummet på Olivers, om nu någon vill ha tag i mig. Nu vet jag min plats igen. Jag står i ledet med huvudet sänkt. Är allt i sin ordning nu? Alla nöjda och glada?
Små bollar av glädje
Jag tror jag måste investera i en ljusslinga. Jag tror att den skulle göra mig till en bättre människa, en gladare sådan. Jag känner mig värd en ljusslinga.
Kolla så fint. Små stilleben. Jag vill kopiera rakt av, och ljusslingorna, ja de är bara underbara.
Finns så galet mycket fint på: http://www.inmyhouse.se/
The book of Eli
Det fanns en tid då jag såg minst tre filmer i veckan, den tiden är tyvärr förbi och under det senaste året har jag endast sett en handfull. Igår unnade jag mig en heldag i soffan och satte lite obrydd igång The book of Eli, något att halvsova till tänkte jag. Det tog mig en ruta. En frame. Det behövs inte mer för att man ska veta om något är bra eller dåligt. Ljuset, stämningen, hela jävla maneret. Anslaget är helt makalöst. En snart två år gammal film, men har ni inte sett den så se. SE.
Lappvantar och Ja
I morse föll fortfarande lappvantarna, de har fallit konstant sedan igår. Jag tycker om dem, det är det inte frågan om. Däremot är jag inte så förtjust i att man måste stiga upp en halvtimme tidigare på morgonen för att skotta bort meterhöga vallar för att komma åt sin bil. Nåja. Vad är väl det när man får glädjande besked om att man kommit in på Kreativt skrivande. Sjukt nöjd. Kommer bli tvungen att strukturera om mitt liv till våren. Heltidsjobb och heltidsstudier. Det kommer att gå. Allt man vill är möjligt. Så är det bara.
