Jag och Tör instagramade oss genom kvällen. Första parkett.

Lördagen. Jag var inte ensam om tunga tankar, alla hade vi våra sorger, alla hade vi något som malde och fördunklade. Vi drack vinet, ölen, och åt delikatesser i en matsal full av värme och ljus. Mitt i allt kommer man på sig själv med att ha trevligt, man hör musiken som spelas. Vi peppade på en stund och gick sedan till Kulturens hus för att se Deportees.

Väl där drack vi öl och florerade i det vanliga Lulefolket. Pratade skit om Kulturens hus och deras alltid halvdana försök att styra upp något kring musiken. Dock glatt överraskade att det var tillåtet att ta med sig ölen in på spelningen.

Deportees gick på. Fulla av energi. Närvarande. Det kändes i hela kroppen att det var deras sista spelning på höst/vinterturnén. De gav allt, fick mig att känna att mina 180 kronor var en riktig jävla investering. En investering i mig själv och mina goda minnen. Sist jag upplevde något liknande på Kulturens hus var när Dungen spelade i exakt samma lokal för ungefär ett år sedan. Då dansade jag fast än jag satt ner.

Det dansades även under Deportees, däremot fick vi teleportera oss bort från Luleå och låtsas att vi och bandet var någon annanstans. Inte för att det alls var svårt, det var bara att försvinna in i musiken. Snälla, söta fina Lulemänniskor. Slappna av. Det må vara kallt här, men vi måste inte stå rakt upp och ner i en klunga som pingviner som söker skydd för vind och kyla. Nåväl. Jag glömde allt för en stund, allt. Det är sådana stunder vi lever för. Tack.