Gårdagens spenderades ensam, hungrig och inlåst på kontoret. Jag tyckte synd om mig själv och längtade ut till friheten i solen. I en patetisk ilandsvärld är detta något av det värsta som kan hända. Frihetsberövad. Nödgad att arbeta när alla andra suger på grässtrån och silar sand mellan tårna. Det är så att man kan bli apatiskt flyktingbarn för mindre.

Däremot blev min håglöshet sedd och som från ovan blev jag bjuden på trevlig lunch och bebishäng. Stärkt av denna trevliga stund kom handlingskraften och en picknick efter jobbet styrdes upp. Hundar, filtar och mat kastades in i bilen och sedan bar det iväg till Storsand. Sandig mat, hångel på lortig filt, stulna kycklingspett, föräldralösa dampbarn som yrar om sandvargar och solvarma cupcakes. Livet är inte svartvitt. Det finns något där mellan jobb och ledighet. Känns som om det är hög tid att lära sig det här.