Jag har bara en sibling. Min bror. Snoris. Min kära bäääbisbror. Vi är nog de två mest olika människorna i världen. Att vi två har kommit ut ur samma kvinnokropp är lite av ett fenomen. Han är fin min lillebror. Det vi båda två är bäst på i världen är att reta upp varandra. Reta upp varandra till bristningsgränsen. Hälften av gångerna vi pratar i telefon kastar vi båda två våra mobiler i väggen eller golvet efteråt. Tro inte att det inte är kärlek, det är kärlek på vårt sätt.

Jag kommer ihåg att vi hade mycket roligt tillsammans som barn. Jag fick klä ut honom till prinsessa. Vi lekte lilla huset på prärien med soffan som vagn. Han var Charles, jag var Caroline. Det var tider. På den tiden var vi alltså gifta.

Jag är fem år äldre än lillebror. Jag vet inte om han någonsin sett upp till mig men han har ändå visat sin tillgivenhet på många sätt. Jag har alltid älskat att klösa rugor. När han var liten hade han konstant skrapsår på knäna. Direkt han fick en sårskorpa kom han springande. – Fia, Fia, vill du knåpa mina sårrugor. Jag blev helt lyrisk. Är inte det syskonkärlek så säg.

Jag kommer aldrig att glömma den dagen han fick övertaget rent fysiskt. Han var väl 12 och jag 17. Den dagen drog han ut mig genom ytterdörren endast hållandes i mitt hår. Jag har aldrig sprungit så fort genom ett potatisland. Det händer fortfarande kan jag säga. Det piffar upp, det gör det sannerligen.

Det spelar ingen roll hur gamla vi blir, vi är ändå de syskon vi alltid har varit. När vi är hemma på middag hos mamma och pappa tuggar jag med munnen öppen och smackar så att bara han ser. Kastar mig handlöst på golvet när han tar i mig och låtsasgrinar så att pappa ska tro att han slagit mig. Det är så vi är och jag hoppas att vi alltid kommer att vara.

Jag hade inte velat ha det på något annat sätt.